Vi pratar om maten

En dag som idag kräver tjock, stark tomatsås. Pepparheta köttbullar kokta i tomaterna. Allt över en rykande pasta. Sammy Davis Jr med Mr Bojangels och ett stadigt rött vin. I magnifika glas. Vitlök både i tomatsåsen och köttbullarna, peperoncini både i såsen och bullarna.

Hett så det rinner ur ögonen. Hett så det brinner i halsen. Olivoljan stadigt ringlad över pastan. Tomaterna kokta över gas i 40 minuter. Köttbullarna rullade i takt med cocktailmusiken. I takt med Mr Bojangles med Nina Simone. I takt med den vaknande hungern.

Först får bullarna en aning färg i gjutjärnspannan. På gasen. Nej, snarare riktigt brända kanter. Lite av det där godaste på pepparkakorna. Köttbullsytan. Sen sänks de en efter en efter en ned i tomatsåsen. Som puttrar helt på egen hand. Upptagen av egna sammansmältningen, av den egna sammanslutningen.

Så sjunker köttbulle efter vitlöksdoftande köttbulle. Riktigt långt ned i tomatglädjen. För att snart leta sig upp igen. Långsamt insupande tomatsåsen och i valstakt. Allt för att visa sina simkunskaper.

Pastavattnet har skapat en stadig imma över köksfönstet, en dimma i köket, en sommaryta på kökskniven. Avhällning. Upphällning. Och översköljning. I djupa tallrikar, i givmilda tallrika. Sen riktiga riv av osten, som om den skulle mildra hettan något.

Osten som den enda räddningen. Räddningen från självantändning och uppbrinnelse. Där vinet inte gör annan nytta än glödgar själen och bäddar in sinnet. Inför en ny dag.

Fredagskungen

Han håller hov i kassan strax bredvid. Fredagskungen.

Långa fredagsköer även denna fredag. Alla som närmar sig kassorna gör ett snabbt överslag: vilken är kortast, vilken är snabbast, vilken har kunderna med minst i korgarna, vilken har kunderna som ser ut att ha lika bråttom som jag… Överslag efter överslag tills dess det lätt slår helt över.

Jag ställer mig i kassan jämte fredagskungens (gör kronan på hans hjässa lätt). Ty själv har han redan lättat från arbetsveckans vedermödor. Fortfarande i blåbyxorna dock, med verktygen hängande i klasar längs benen. Täckjacka i färger från 80-talet och korgen sprickfull med prippen den blå. Ansiktsform som en fullmåne i augusti sprängfull av kräftglädje.

Och hårt engagerad i högljuddaste diskussionen med kvinnan framför – hon glad av att få prata en fredag. Diskussionen rör hennes vita bubbelvin. Och det fantastiska i att dricka champagnen. Att den stiger en snabb och glädjande åt huvudet.  Men den sköts ju lite väl högljutt. Och lite väl ivrigt gestikulerande. För att vara en fredag i systemkön.

Men det bekommer honom intet. Istället yvs han som vidare och vidare över glädjen i att få vara kanonglad.

Alla vi i min kö tittar under lugg, tittar över lugg och  i smyg över varandras axlar. För hur ska det där gå. Egentligen.

Champagnekvinnan lastar bandet, lämnar diskussionen, och fredagskungen ser sig frejdigt kring. Många blickar som då plötsligt, helt oväntat, hittar oerhört intressanta detaljer i det bruna golvet omkring mig.

Så det blir inte mer än några förflugna glädjetrillar till de unga killarna bakom honom i kön. Sen blir det istället fredagskungens tur att lasta bandet. Som han gör med kraftiga armtag, fyller på och staplar burkarna tätt och nära.

Och allt stannar. Vi fryser still på stället. I väntar på Domen. Och på allt det där pinsamma som komma skall. När det ska Opponeras och Hävdas och Emotsägas.

Så kassakillen frågar: Är du verkligen helt nykter?

Fredagskungen säger: Nej, nej inte alls! Fortfarande med leendet klistrar som en glädjekälla över hela månansikten.

Och kassakillen, molnar ihop men försöker se uppsträckt och beredd ut: Men då kan jag inte sälja något till dig. Det vore olagligt!

Och fredagkungen kommer på sig själv. Det är ju något han glömt. Något han totalt tappat bort när han plötsligt dansade kring på glädjevägen. Att det är ju så det är:  inte handla om man redan handlat. Hoppsan sa. Och säger: Men då måste jag ju gå.

Och går.

Grattis Karl!

Oändligt trött och borttappad igår. Föll genom springorna redan vid 10. Vaknade i en vintervit värld. Väckt av en 35 centimeter hög älg som stångade mig i ansiktet. Oändligt mjukt men bestämt.

Fredagskänsla hela torsdagen. Hemjobbade under förmiddagen. Det är en helt annan verklighet att fara in strax innan lunch. Lätt att identifiera sig med de sömndruckna och de frånvarande. Trots att en halvdag redan använts. Världen betydligt mjukare i kanterna utan de värsta panikränderna.

Nu ord av mr Gaiman ur The Graveyard Book. I väntan på morgonens lilla älg.

Breven

Någon rad, var dag. Låter lite som en vitaminkur.

Rör i risotton. Alldeles uppfylld av hemresans lektyr: Helene Hanff, Brev till en bokhandel. En bok som dock omöjligen kan läsas gående. Måste sitta ned, helst lite varmt, när jag ivrigt följer brevväxlingens mysterium. En bokälskare skriver till en bokhandel. Hon från Amerika, segerfyllt efter ett andra världskrig, till honom, bokhandlaren, i ett London som lever i ransonering. I brevet beställs böcker hon redan har läst (dock inte jag), men bara bland annat. Där lever även så mycket mer och i en annan takt än vår.

Tänker jag i glasburskuren på Gullmarsplansperrongen. Medan mina medresenärer springer ikapp varandra, rulltrapporna och tågen. Eller bara passerar högt talande i mobiltelefonerna. En man med en seglarkeps, blå med liten tunn replik rem, passerar. Långrockad. Bakom honom en ung kille i tjock, hög pälsmössa. I dunjackan.

Redan på sidan 30 får jag en tydlig klump i halsen, igen på sidan 48. Hon skickar dem matpaketen, som manna från himlen, trots att det är konserverad tunga. Även om jag aldrig ätit konserverad tunga. Och det är tacksamheten som sätter dit mig. Varenda gång.

Vad det blir med risotton? Getosten i grova bitar, den lagom frästa fänkålen och kärleken.

Och en Spotify-listan fylld av breven.