Kissnödig på kalla klinkers

Vad skriver du om frågar C, med näsan djupt i Lasses biografi, skriver du om föräldraskap? Ööh, nää, svarar jag, och startar om datorn utan att spara. Börjar om.

I natt vaknade jag upprepade gånger av fötter i ryggslutet; en liten hand som försökte stjäla mitt täcke; en röst som talade klart, tydligt och rakt ut: ”Jag visste att det inte skulle gå att sova här hemma. Jag visste det innan.” En gång vaknade jag faktiskt av ett litet skratt. Det var en ojämn natt sovledes.

Minns inget av att vara fyra år. Minns med svårighet i fredags. Minns absolut inte en enda låt, artist eller skiva som jag gillar. Minns inga rader jag läst, inga strofer jag faktiskt kunnat en gång. Minns absolut ingenting av att vara fyra.

Vaknade en gång av kissnödighet. Då gick vi upp och fönstret stod öppet på toaletten; kylan drog över det svarta klinkersgolvet. Men det gnuggades ögon och gick bra ändå. Sängen stod kvar när vi kom tillbaka. Varm och välkomnande.

Fyraåringar verkar leva ut, ohämmat, det kaos som vi andra ägnar sådan möda åt att lägga band på. Hålla i schack, styra upp och dämpa. Troligen gör de så helt ofrivilligt, men ibland villigt och strategiskt. Som våra egna dopp i det grumliga som ger kraft och makt till riktigt stora utlevelser.

När natten var över låg jag på yttersta kanten av en säng som mäter drygt 2 meter tvärsöver. Tätt bakom ryggen låg en smal figur som natten igenom ägnat sig åt att likna Jesus utsträckt på korset. Ben och armar överallt. Men på morgonen, som ett litet gräs kryper undan för vinden, eller en solkräm mot varm hud.

Förbluffande avslöjanden mellan kudde och fåtölj

Hade jag varit fjorton vintrar i stället för trettioett hade jag gått och sett Markus Krunegård på Kafé 44 ikväll.

Och hade jag varit … pigg?  alert? på hugget? all of the above?  i stället för utarbetad kommunalarbetare hade jag gått på Cirkus Victoria i Bandhagen igår. De har dresserade katter. Jag har alltid haft en soft spot för sådant. Och M såg kamelbajs på sin promenad genom Bandängen idag. Damn. Camel Poo.

Nu är det så att det är fredag,  och följdaktligen är jag halvt utbränd men ändå på något vis belåten.  En välbekant känsla under fredagkvällar, och inte alls oangenäm. Sippar på ett glas Periquita Reserva (79 kronor för 75 cl pur portugisisk lycka). Dofter från köket av M:s vida omtalade svamplasagne. Ny Death Cab for Cutie-skiva i spellistan. Martha Wainwrights nya är bättre. I know you’re married but I have feelings too. Jag är svag för bra titlar. Vilket osökt för mig till rubriken. Jag fick in en novell idag med titeln Förbluffande avslöjanden mellan kudde och fåtölj. Den handlade om två pokeramatörer som, i en panikartad impuls efter att ha spelat bort alla taxipengar, snodde en gammal dams handväska. Tyvärr föll damen i fråga så illa på gatan att hon dog. De två intet ont anande männen berättar en tid senare historien för en nyvunnen dryckesbroder, som naturligtvis är undercoverpolis och bandar hela samtalet på en bandspelare gömd under en kudde i fåtöljen. Underbart bisarr tirel som faktiskt återspeglar innehållet på ett förträffligt sätt. Skribenten går i ettan. En av två MVG-kandidater. Fint att ha sådana, också.

Nu, kära läsare, har jag alldeles snart avklarat mitt första lärarår. Put that in your pipe and smoke it. Såhär i retrospektiv kan jag konstatera att allt mitt panikångestartade tvivel inför mitt yrkesval trots allt var överdrivet. Jag har roligt på jobbet. Jag får tänka. Och prata. Folk lyssnar oftast, och jag får riktigt hyfsat betalt. Under läsåret 2007/2008 har jag…

– inte lipat en enda gång; under arbetstid vill säga.

– fått löneförhöjning och beröm av chefen.

– vurpat i korridoren, med en veckas hälta som resultat.

– gått med i facket och varit på härligt uppviglande möten.

– skrivit en jämställdhetsplan som för min arbetsplats in i 2000-talet på ett snajdigt sätt.

– utvecklat en kärlek för alla mina elever. Jo, faktiskt. Hur corny det än må låta.

– lackat ur mer än en gång, använt magstödet, och vid ett tillfälle kallat en elev för idiot.

– fått en riktig kompis på jobbet, som jag nästan kan prutta inför.

– lärt mig den ädla konsten att agera den allvetande mentorn (trots att jag själv läste in stoffet om Rousseaus Émile en halvtimme tidigare, under lunchrasten).

Med mera.

Om mindre än en månad är jag ledig. I tre månader. Det svindlar. Då ska jag läsa böcker bara för mitt eget nöjes skull (ingen mera Stiernhelm). Jag ska simma många kilometrar. Basta med tjockare tanter än jag på Högdalens simhall. Jag ska köpa en begagnad cykel och känna vinden i håret. Och jag ska ta tag i obehagliga stillastående sociala situationer. De som känns viktiga. Jag ska läsa en jävla massa litteratur på engelska. Träffa mina älskade morföräldrar. Kanske hyra en kåk i Normandie. Läsa om Le Petit Prince.

Till hösten blir jag fransklärarinna. Och nu är det middag.

När kulturdebatten blev norénsk

Jag erkänner. Jag har också beställt En dramatikers dagbok. Paketet har inte kommit ännu, och faktum är att de senaste veckornas mediecirkus fått mig att tvivla på om jag över huvud taget ska läsa boken. När jag först hörde talas om den blev jag naturligtvis sådär ohämmat entusiastiskt nyfiken, men den känslan har marinerats i en alltmer fadd smak.

Jag har så länge jag varit kulturkonsument högaktat, rent av ibland älskat, Noréns dramatik. Under studieåren i kulturskymningens Halmstad rann jag ut från åtskilliga Riksteateruppsättningar (Skuggpojkar, med flera) alldeles vimmelkantig och med en känsla av att se världen på ett lite, lite nytt sätt.

Hög svansföring, vissa narcissistiska drag och en i viss mån charmig brist på självkritik har alltid varit Noréns självklara följeslagare. Det kommer man undan med som dramatiskt geni. Hyckleri, däremot, är ingenting jag har förknippat honom med hittills. Nu höjer ni säkert på ögonbrynen och muttrar sju:tre. Men möjligheten finns, menar jag ändå, att han inte insåg vidden av de möjliga konsekvenserna av att arbeta tillsammans med tungt kriminella. Kanske, kanske menade vad han sade om att vilja undersöka deras världsåskådning på scenen. Lek med tanken, åtminstone.

Den fadda smaken infann sig först vid läsningen av  Leif Zerns recension i DN Kultur. Jag vet naturligtvis inte hur upprörd Zern var över sju:tres antisemitiska prägel, och hur präglad texten var av personlig antipati, men jag upplevde den faktiskt som både klarögd och ärlig. För visst har Zern en poäng i att Norén har sin evigt trogna fanclub bland kritikerna. SvD:s recensent liknar faktiskt dagboken vid Joyces Finnegans Wake. Att Norén tenderar att regissera sina intervjuer och konsekvent väljer bort obekväma journalister är väl också mer eller mindre belagt.

Men när han talar om att hans största rädsla med publiceringen är att ”skada någon”, och att det sannerligen inte finns någon ekonomisk agenda bakom projektet, då blir jag lätt illamående och faktiskt närmast beredd att stämma in i Maria Schottenius moraliska klagokör. Hon kallar boken “en hink med skit över kultursverige”. Författaren kontrar med att Schottenius är ”unken och lögnaktig”. Snarare är det väl debattens eftersmak som känns både unken och skitig. Min gamle universitetsfavorit Johan Lundberg på Axess lyckas göra även debatten kring Noréns bok till en rejäl känga mot samtidsromanen (naturligtvis Noréns undantagen). Man vill liksom inte höra till någon klubb i den här soppan.

Nej, jag tycker inte om vad de senaste veckorna gjort med min idé-Norén. Jag vill minnas honom som han var. Klartänkt, genial, eftertänksam, oefterhärmlig. Och narcissistisk. Därför såg jag K special om pjäsen Hamlet idag. Och fick mitt lystmäte av den ”gamle” Norén. Se det programmet i stället. Eller hyr Natten är dagens mor på video.

Jag ska se om jag kan hålla fingrarna från boken och vårda mitt minne av en gammal hjälte. Eller om jag återkommer i litanior om hur usel/upprörande/fenomenal/genial En dramatikers dagbok faktiskt är.

Realism

Högdalen, Skebohof, även känt som Kinesen, lördag den 19/4 2008 kl 22:32:

Man i femtioårsåldern (för tjugoandra gången på en halvtimme): ”Mona. Jag älskar dig. Jag älskar dig från djupet av mitt hjärta.”

Mona: ”Drick upp nån gång då för fan.”

Skjortärmar, citronfjäril

Grannen röker på balkongen, flankerad av två katter. Alkisarna spelar pétanque i skjortärmarna på grusplanen. Ungarna springer runt, runt i den torra fontänen på Högdalens torg. Småfåglarna porrar loss i buskagen. Jag häller upp ett glas Riesling och sparkar av mig skorna. Jag såg en citronfjäril idag. Mera smör- än citrongul, tyckte jag. Fint. Det är vår! Visst är det vår?