Höga ord och korta visor. Utan tvekan en blogg om ingenting.
Dag 311 på stambytet. Vår elektriker har humor. Han har gått igenom varenda centimeter av lägenheten. Bytt elcentral, strömbrytare och vägguttag. Sladdar och tåtar i väggarna.
Så nu tänds det i sovrummet när man slår på vardagsrumsbelysningen. Humor.
Samtidigt på spisen: risotto.
Samtidigt i stereon: Mary had a little boy. Snap.
Hej, jag heter Clara och jag är förälskad. Jag har förälskat mig i en skiva. Riktigt stora musikupplevelser, med nya band, får jag sällan; ni som känner mig vet att jag ofta resonerat ”varför lyssna på Bloc Party när man kan lyssna på The Sonics?”. Allt gjordes bäst på 60-talet, och allt det där. Förmodligen är det ett arv från mina föräldrar. Budskapet har bankats in under alltför många nostalgiska vi-sitter-och-minns-1968-rödvinsaftnar. Anekdoten om när Jimi Hendrix var i Borås Folkets park och fick stryk av ett gäng ignoranta raggare kan jag bättre än mina syskons födelsedatum.
Sedan jag träffade M berömmer jag emellertid mig själv över att ha blivit en mera öppen och nyfiken person. Jag lyssnar mer, ger nya saker en chans. Och svenska saker! De stora musikupplevelserna har trots det varit sällsynta. Jag har försökt, tro mig; jag har till och med försökt lyssna på Raymond & Maria. Om inte det är ödmjukt, så vet inte jag.
De senaste månaderna har jag fått två sådana musikaliska smällförälskelser – fler än jag brukar få under ett år. Det är stort. Den ena är naturligtvis Håkans fantastiska För sent för Edelweiss. Men den har andra beskrivit, skrivit upp och snudd på kramat ihjäl så mycket att jag bara ägnar den denna enda mening.
Nej, det är en ung, finnig norrköpingsbo med rötter i Tornedalen som fått mig i sitt garn. Markusevangeliet rinner genom öronen så snart jag får en chans. I vanliga fall läser jag DN Kultur slaviskt på bussen till jobbet – inte ens det klarar jag längre. Markus Krunegårds texter kräver hela min uppmärksamhet. De är självutlämnande, prestigelösa, räddhågsna, banala, mänskliga. ”Jag är en vampyr”, här ackompanjerad av underbar lågbudgetvideo, har redan blivit något av en hit. Elektrogotiskt tonårsångestdoppat igenkänningspirr i magen för oss som är nästan vuxna:
Toaletten, spegeln, jag har tittat för sista gången i den/och vem är inte ful i sextiowattsljus?/Toaletten,duschen, jag har gömt mig för sista gången i den/och vem blir inte kall/naken och våt i en tom hall?
En annan personlig favorit är ”Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp”:
Nåt slags rekord är satt/i att fly så långt från sig själv man kan
”Åh Uppsala” är en vackert bitter kärleksförklaring till förhoppningarna man när som nyinflyttad student i en Stor Stad. Åh Uppsala/Vad var jag nånsin för dig?
”Samma nätter väntar alla”, ”Ibland gör man rätt ibland gör man fel” och ”Hjälp” är alla briljanta små betraktelser, var och en på sitt alldeles eget sätt. ”Noiserock i Japan” inleds med rinnande pianospel; regndroppar mot fönstret. De gillar noiserock i Japan/det måste vara nånting dom saknar/Allt det rosa i Japan/det måste vara nånting dom saknar
Markusevangeliet är som en smekning över kinden. Som säger att du är okej, du duger. När MK sjunger Om du är rädd/sluta med det/om du är bränd/lägg av med det/lita på mig/börja med det/lita på mig/sen får vi se på sin bonndoftande norrköpingsdialekt så blundar jag och tar emot den där tröstande smekningen. Gör det du med.
Moläter chilitäckta nötter i takt med helgens egen utsättning. Söndagar som går för långsamt, vem har hört om dem?
Läser om diskningsberoendet hos den gode M och undrar om det kan vara något genetiskt. Det är svårare att få den tillräckliga fixen dock när köket saknar rinnande vatten och avlopp. Men då kränger jag på mig mitt röda förkläde, och hämtar vatten i hinkar, för att helt barfota ta mig an uppgiften med vidöppet vädringsfönster. Allt för att injaga någon slags känsla av sommarkväll och campingfriheten.
Resultatet blir insikten av att det är en skönt lyxig känsla att sticka ned de kallslagna händer i ett kokvarmt diskvatten. (Jag tror det går att klicka på bilden ovan för att se hur.)
Igår blev jag varm av Billy Bragg på Södra teatern. Med elgitarren som fastvuxen på kroppen slog han helt ut mitt vänstra öra. Tjiiptjiiipandes i takt med applådåskorna lämnade jag och mitt öra salongen med en känsla av att blivit sedd. Och av att ha doppat näsan en stund i sådana glömda begrepp som solidaritet och rättvisa. Samt det helt förunderliga fenomenet att en röst och en gitarr kan vara helt och hållet tillräckligt. Hade jag varit Ulla 50 år vars födelsedagsfest var inhyrd på Södra teatern den kvällen hade jag rödvinsfryntligt vänt upp och ned på varende säte för att hitta Billy att bjuda på kalas och oändliga mängder chilinötter.
Bragg tog Gävlesonen Joe Hill i handen några gånger under kvällen för att visa upp den raka linjen mellan textraden ”You’ll get pie in the sky when you die” och den avgående presidenten i väster. Vilket gör någon som jag (som också älskade besöket på järnvägsmuseet i Gävle 1984) helt till mig i t-shirten.
I fredags fick jag vara med när vår egen astronaut Fågelsången mötte gymnasieelever för att inspirera dem till högre utbildning. Han var uppsluppen och lättpratad och efter en stund kom de riktigt spännande frågorna fram, som den om hur man egentligen bajsar i rymden. Utan gravitationen vill det sig ju inte riktigt så lätt.
För att illustrera svaret har vi gjort en bildserie över hur stambytet just nu fortgår, där en av bilderna skulle kunna sägas beskriva förfarandet lite närmare. Om du formar munnen till ett o och låter som en dammsugare när du tittar så är det lättare att förstå.
Så stambytet, dag elva, följer här. Nu utan möjlighet att diska annat än i trappuppgången men med ett fint betongdamm på huden varje morgon när man vaknar. (De första sex bilderna är samma som i tidigare rapport.)