HighInHighValley

Sterling 18.09 från Arlanda till Bryssel, tog vi i fredags, allt för att fira äggens och jesus högtid. Och landade, i beckmörkret på en flygplats där det lätt hade gått att äta stekta ägg, med rinnande gula, från marmorgolven. En komplett kontrast mot tågstationen där pendeln från flygplatsen stannar. Den verkade nedlagd, belamrad med byggställningar och flagnande väggar. Men sedan, väl ute i staden, var fanns bara en känsla av angenäm förvåning över hur mysig, liten och upplevelsefull staden Bryssel ter sig, en förlängd helg i mars.

Hotell Opera tog emot oss med armarna fulla av gratis bufféfrukost och flortunna mellanväggar. Men läget slog allt, till det priset, och det är utsikt över människor och restauranger och mat, och städat i alla hörn och en bred säng i ett rum där takhöjden är några meter och några till. Hissen fungerar, det är amerikanska ungdomar i korridorerna och i receptionen skrattar de åt ens skämt.

Bryssels rykte om sig som ”Europas skafferi” är inte falskt. Bryssel ska levas ute på krogen. På ölhallsliknande belgiska ställen som är ett århundrade gamla, och nyare, turisttillvända ställen med uteserveringar och oväntat, jublande god öl. Mellan ställena kan man gå in i katedralen och sitta ned för en stund. Där hänger en enorm, blank kyrkorgel som när vi satt försjunkna i bön, plötsligt höll spontankonsert, så mäktigt att ryggslutet kom i självgungning. Det lät katolskt, som om det handlade om skärseld och apokalyps. Solen strömmade in genom färgfyllda kristusbetraktelser och landade mitt i knäet. Ute blåste snöstorm. Vi tog snart betäckning på en eluppvärmd, intäckt uteservering där man fick ölprovning utan att blinka.

En helg rinner förbi likt plötsligt vårregn strömmar längs stenarna på stora torget, Grand Place. Ett torg tungt intäckt av fasader av utsmyckning och ett myller av fin de siècle-inredda restauranger på gatorna som krånglar sig ut från torgets fyra hörn. La Moule Sacrée, Brasserie de la Roue d’Or, Comme Chez Soi.

Och trots arkitektonisk storslagenhet, gotiska katedraler i överflöd och myllrande torg, så är de starkaste minnena av gastronomisk art. Tillåt oss sjunka ned i en stunds matfrosseri. Första kvällen en sen supé på en liten bistro i Galerie du Roi; Moules au vin blanc med Alsacevin till, i mikroskopiska glas. De är snudd på neurotiska med glasen i Bryssel – rätt glas till rätt dryck ska det vara. Övriga i sällskapet åt Choucroûte Alsacienne (en härlig gryta på surkål, rökt fläsk och korv, alltsammans kokt i vitt vin med dijonsenap till) och Pâté de la Campagne, en härligt fet paté med gud vet vad i och krispiga cornichons till.

Andra kvällen blev det först påsklunch hos mor/svärmor i Aixelles, de afrikanska kvarteren nära parlamentet. Klassiskt svenskt påskbord men utan sill och med en whisky och belgisk choklad efteråt i brist på nubbe. Leffe blond till bordsdryck – helt klart en ny favorit på ölfronten.

Till kvällen blev det italienskt: Melanzane gratinate, en underbar mozzarellagratinerad aubergine i tomatsås, till förrätt, följt av Saltimbocca alla Romana. Kalvköttet smälte i munnen, parmaskinkan var härligt salt och krispig, salviabladen grädden på moset. Bättre än någon motsvarighet man någonsin smakat i Rom. Hoppar i munnen? Absolut. De andra fick Vitello Tonnato och mjäll bläckfisk. Efteråt gick vi på afrikansk/multikultiklubb och drack både en och två Mojitos med päronen. Det var så dekadent som det kan tillåtas bli i sällskap av föräldrar; det enda som saknades var bordsdansen. Vi strävade hemåt i neonupplyst snöstorm mot våra varma sängar.

På söndagen blev det lunch vid Place du Grand Sablon i antikvitetskvarteren. Den belgiska varianten av chèvre chaud serveras med äpplen, russin och majonnäsdressing – lite som en hybrid mellan den franska typen och en waldorf salad. Mumsigt var det i alla fall!

Efter att ha lusläst restaurangtipsen i Brysselboken bestämde vi oss för att boka bord på Brasserie de la Roue d’Or för söndagsmiddag. Det var alldeles rätt, skulle det visa sig; fantastisk art nouveau-inredning, ett fåtal bord med skön, intim känsla, personal som hade full koll på hur mycket man hade kvar i glaset med chardonnay och likt spöken ljudlöst gled fram för att fylla på. Middagen bjöd på Moules à la marinière avec crème – musslor på normandiskt vis, Confit de canard – grillade anklår med underbara örtkokta vita bönor och bondsk korv från Lyon – och konjakkokta päron med mandelmjölksglass och chokladkräm samt en rejäl vällagrad calvados till efterrätt. En middag att minnas (det hade vi gjort även om C inte lyckats vurpa mitt i den välfyllda salongen)!

Sista dagen bestämde vi oss för att vara typiskt belgiska till lunch. I ett varmt hörn av uteserveringen vid Place de la Madeleine, skyddade från snöstormen utanför, intogs fem sorters belgiska öl tillsammans med en assiette de Jambon d’Ardennes samt Portion Fromage de Belgique med syltlök och inlagd gurka till. Ölsorterna spann ifrån läskande citrongult veteöl, Blanche, som nästan smakade lemonad, till juligt kryddiga stouter som rullade runt på tungan och lade sig tryggt tillrätta i magen. Middagen blev märkligt nog afrikansk – Sénégals nationalrätt, Poulet Yazza – på grund av mors förkärlek för den kontinentens matlagning. M fick grillat lamm från Mali. Till detta drack vi Kwak – den andra stora ölupptäckten under helgen. En fantastisk, aromatisk ale, kopparröd, med ett magnifikt skum, serverad i de mest underligt formade timglasliknande glas vi sett.

Innan det var dags att åka hann vi inta ett trapistöl, Chimay, på en härligt inrökt ölhall; À la Mort Subite (översatt ”Den plötsliga döden”). Ett par timmar senare satt vi på planet norrut, med en klar mersmak för vad som tidigare varit en vit och meningslös fläck på kartan. Belgien är definitivt mer än EU-byråkrati, sockerdrypande våfflor och nationalistiska partier. Faktum är att en helg i Bruxelles är rena sybarittillvaron. Vive la moule sacrée!

Njut av arkitektur och gastronomiska utflykter här.

(Vid pennan: Brillo unt Clara.)

I takt med stambytet har också våren ramlat ned över våra huvuden. Inget att frukta dock, utan det är med en Håkan Hellströmsk yrselglädje vi tar emot den. Och desto lättare blir det med den alldeles smäcksittande plattan För sent för Edelwiess i öronen.

Jag bara dundrar omkull av mitt eget fånflin, på väg genom råttgångarna till jobbet, när pärlor som Ziegenarliv dreamin gungar genom mina skallrande lurar. Att jag skulle smälta som dagens vårsnö även denna gång var väl ingen högoddsare, men ändå. Speciellt då Springsteenska pianon har sprinklats över andra låtar och ordvändningar är helt opassande och rakt in.

”Oho!, för charlatanerna, för de enbenta, för idioterna och för nollorna. Och för Gud som sover vid ratten, för dina vänner och mina amen.”

Hade jag varit musikrecensent, hade jag haft möjlighet att klättra upp på en scen, så hade det blivit ännu en smällkyss. Kan bara drömma om att få arenarockas ut och in en varm sommarkväll med Sveriges främsta Atlantseglare.

”och när jag blir för full för att sjunga promenerar vi hem.”

Så har du ännu inte låtit Håkan ta över din själ i valda stunder, och är sådär lite svag för det där pianot som är så olyckligt, och den där gitarren som låter så ensam: här är ännu en god chans att luras in i en hörnet där filten har blivit en låt och en röst, och du en skön, lång rysning.

Dag två hade ju inte mycket hänt när jag slarvade hem. En vattenkran med ho fanns visserligen uppskruvad på respektive våningsplan. Men lägenheten var som obesökt i övrigt. Men dag tre (vilket var igår) då möttes jag av en aura av byggdamm redan i trappuppgången.

Spänd av förväntan, väl upplåst och inkliven kikade jag in i badrummet, som transformerats till avgrund (bildspelslänk). En nästanchock faktiskt. Att det är möjligt att bara kliva in och plocka bort ett rum så där. Vilket inte heller visade sig riktigt sant, för när jag kikade närmare imorse hade också vardagsrumsväggen spruckit tvärs över, med ett regn av grus, tapet och betong på parketten.

Att helt hämningslöst frigöra sina aggresioner med slägga inomhus, har sina små biverkningar.

Det är oerhört spännande att bo just nu.

Tänkte dela med mig lite av upplevelsen av ett stambyte. I morse vaknade jag av solen och Allan Edwalls skönsång på slaget 6. Allt för att inte återuppleva gårdagens brutala slitande i dörren kl 07.10 av en bestämd man i tjock luva och snickarbyxor. Första dagen vi kunde förvänta oss stamgubbar var ju igår. Och med hemkomst strax efter 1 från Bryssel tog vi en liten chansning att de skulle ge oss sovmorgon första dagen. Men intet. Så med brallorna vid knäna välkomnande jag in i arla morgonstund. Medan vi ryckte på oss lite kläder klev den ena efter den andra piggt in för att hälsa gomorron.

Så tre unga killar med spansk härkomst ägnade dagen åt att plasta in garderober, bokhyllor och dörrar samt lägga papp på golvet i kök och hall. Jag försökte småprata lite käckt med en av dem men svenskan var tyvärr inte den bästa. Och mycket längre än så kom de inte, kunde jag lite besviket konstatera när jag ramlade hem strax efter 18. För de har lovat att annektera lägenheten mellan 07 och 18.

Rätt mosig efter den dåliga nattsömnen kunde jag konstatera att det fortfarande rann både varm och kallt vatten i kranarna. Så först när jag plockat ihop handduk och shampoo, och stegat ut på gården för att krypa in i en duschcontainer, slog det mig vad jag höll på med. Så vände snabbt in igen för att njuta av den (troligen) sista duschen i lägenheten på ett tag.

I morse mötte jag nämligen den spanska trion med varsin slagborrmaskin (märke Hilti) i näven.

För nu sitter man här igen, lite lagom sjukt lycklig, för att det är ledigt, och att man helt ohämmat kan dricka vin, och kommatera fullständigt galet. Och Whitney Houston sjunger i datorn, om att hon vill parta järnet, och om hur hon nog vill bara dansa med någon, vem som helst. Och det är ju fördjävla härligt, på ett sätt som gör att till och med seratoninnivåerna gungar till och klättrar upp några steg.

Och jag läste Citys löp där de sa att Håkan hade sagt att den senaste skivan är en twistpåse. Och jag hoppas att ingen annan än jag såg det för då kan det gå osagt.

Men så är det påsk. Osynlighetens tid då solen plötsligt avslöjar att man har en kropp, medan man själv ifrågasätter att man har en själ. Allt på grund av detta ofrånkomligt genomstrålande ljus.

ch då stambyter det gubbar fulla trappuppgången. Den där jävla elektrikerns (med sina små slavar i moderiktiga frisyrer) ryar omkring i en hel vecka utan att ens försöka göra vad han ska i vår lägenhet. I ett stort ”vet inte” slaskar man omkring, vaknar i på mornarna förväntande ett gäng gubbar lutande sig över sängen. Men inte fan ringer dom på eller ens kliver in och väcker upp oss.

Och jag börjar bli mer och mer övertygad om att Dogge egentligen är helt sjukt duktigt och bara levande, och inte allt det som jag borde tycka om sellout och snuskkapitalistisk och äckligt. För var hamnar då alla jämförelser med mig själv.

Och var vore vi, om vi egentligen hävde ur oss allt det där inre, utöver internet. Eller är det bara en generationsfråga.

Och det blev fler frågor än berättelse här, men så må det vara. Och en god, om inte glad påsk. För det ska jag tammefan ha. I Bryssel av alla ställen.