Tvister och törnar

Jag körade en gång på en skiva. Musikläraren på mitt dåvarande jobb var glad amatör med hemsnickrad studio i radhuset. Refrängen i låten (som handlade om hans ex, tror jag) gick: ”Man ska inte ropa hej, hej, hej förrän man kommit över bäcken”. Min insats bestod av ”hej, hej, hej” i tre olika stämmor med lagom mycket schlagervibrato.

Uppenbarligen tog jag inte till mig budskapet, trots många omtagningar. Numera borde man kanske omformulera visdomsorden till: ”Man ska inte blogga hej förrän man kommit över bäcken”.

Nog om detta och till saken? Okej då.

Jag var allt lite förhastad då jag sprudlande förkunnade min nya anställning. När jag kom för att skriva papper i tisdags möttes jag nämligen av en märkbart brydd och nervös biträdande rektor. Det visar sig att man glömt att det kan dyka upp övertalig personal inom Stockholms stad som har förtur till tjänsten. Och sådana hade dykt upp som kaniner ur trollkarshatten. Två stycken till råga på allt.

Tjena.

Jag har tackat nej till över tio intervjuer sedan dess, kvittrande ”jag har redan tackat ja till en tjänst!”.

Magplask, alltså. Om än deras misstag, så min huvudvärk. Ledningen försöker övertyga nån obskyr tjänsteman om att jag har kompetenser som de andra två minsann inte har, men jag är inte optimistisk. Det var bara att ringa facket och kolla vad som gäller. Enligt dem är jag anställd enligt avtal. Anställer de en till har de två på samma tjänst och måste avskeda en. Om det blir jag kan jag driva skadeståndsärende.

Mm. Nu var det ju inte riktigt så jag tänkt mig min första riktiga anställning.

Nu väntar jag på att den obskyre tjänstemannen ska prata med en ännu mera obskyr jurist. Ingen verkar på allvar veta hur det ska bli. Men jag väntar inte bara. Det skulle kännas lite ointelligent. Efter en chockartad förmiddag, som bland annat inbegrep att grina på Liljeholmens busstation och bli tröstad av en okänd fyraåring (bless him) var det bara att ta nya tag.

Så igår började jag söka jobb igen. Back to the famous square one. Efter några timmar hade jag tre intervjuer bokade och började se en mening med livet igen. Har varit på två hittills och åtminstone en av skolorna vill ha mig. Och till bättre lön. Men jag gillade verkligen Bredäng, trots the events of late. Så i stället för rättslig process tror jag att jag nöjer mig med att kräva högre lön om de mot alla odds lyckas köra om de övertaliga.

Märkligt begrepp förresten, ”De Övertaliga”. Lite sorgligt på något sätt. Menlös arbetskraft som driver som skeppsbrutna runt i byråkratin. Jag skulle min själ inte vilja vara en sådan.

Twists and turns. Bergådalar. Sånt är livet va? Roligare än karusellen i alla fall. Imorgon bussar vi till systers lantställe utanför Norrtälje, äter sill, dricker nubbar och klappar fåren en stund. Det ska bli riktigt, riktigt skönt. Och den första som säger ”man ska inte ropa hej” får en pungspark som hörs ända till Bredäng.

Idealism/materialism

Idag är första dagen på semestern. Jag har ägnat den åt att läsa alla inlägg i vårens litteraturdebatt, som jag bara sett fragment av när det begav sig. Det regnar ute. Jag äter glass. Inne. En ypperlig dag att förkovra sig på. Vad säger de lärde då?

Förra gången det blev obegriplighetsdebatt handlade det om min favoritpoet Ann Jäderlund. Det var i slutet av 80-talet. Då handlade det om att Jäderlund skrev obegripligt och använde sig av ett ”kvinnligt” språk som de stackars manliga recensenterna inte kunde förstå. Idag ingår hon i den av de radikala så bespottade kanon. Då var hon radikal i högsta grad.

I år handlar det om språkmaterialism. I poesi, såklart. Den genren verkar bara kunna få uppmärksamhet när den dissekeras och baktalas på kvällstidningarnas kultursidor. Ärligt talat, hur många poesidebatter har man hamnat i runt bordet på fredagsölen? Nej just det.

Johan Lundberg, liberalismens intellektuelle Don Quijote, söker efter eviga värden. Var är skönheten? frågar han sig och pekar finger åt alla unga språkmaterialistiska poeter som bara bryr sig om teckenexperiment. Normbrytandet har blivit det enda kriteriet för att något ska passera som god poesi, resonerar han. Och så hänger han ut tidskriften OEI som en nepotistisk maktbas som styr över all text som skrivs och publiceras i Sverige. Alla håller varandra om ryggen och recenserar varandras dikter. Och stackars alla andra (romantiska och kvalitativa) poeter i danande som inte skriver på det sättet – nu kommer de inte våga skriva längre och än mindre försöka bli publicerade, menar han.

På andra sidan står en armé av post-postmodernister anförda av bland andra Lars Mikael Rattamaa. Poesin har aldrig varit bättre, skanderar de. Kallar Lundberg för gammelgubbe och konspirationsteoretiker. Romantikens metaforer är avskaffade, nu sysslar vi med språket på dess egna villkor. Revolution! Med ramsor och språkliga nedrivningar ska vi frälsa folket. Neodadaism, på något vis, tänker jag. Och min bekanta Kajsa Sundins nyutkomna diktsamling Definition används som slagträ i diskussionen – av båda sidor. Dels upphöjd som Den Nya Poesin och dels avfärdad som navelskådande trams.

I slutändan handlar diskussionen nog om idealism eller materialism. Och visst, det är inte så modernt att vara idealist idag. Tro på de stora sanningarna och värdena. Jag tycker lite synd om Lundberg. Jag vet hur det känns. När man inte riktigt har koll, men inte vill erkänna det. Då är det lätt att avfärda det nya som obegripligt strunt. Varför lyssna på Libertines när man kan lyssna på Stones, liksom.

Men finns det verkligen bara svart och vitt? Måste det vara von Heidenstam eller OEI:s pipljudpoesi? Postmodernism in absurdum blir lätt så platt och innehållslös. Romantisk/traditionellt lyrisk dikt å andra sidan blir lätt pompös och osund. Och så står kulturetablissemanget och det unga gardet på varsin sida staketet och kastar skit på varann. Båda sidor skriker: Essentialister! och det är ju det fulaste man kan vara i dessa komplexa intersektionalistiska dagar, oavsett vad man lägger in i begreppet.

Jag undrar lite tankspritt och pacifistiskt: kan det inte finnas plats för båda hållningarna? Och framför allt, alla de språkliga riktningar och uttryck som finns däremellan? Själv är jag inte särsklit oroad över litteraturens framtid. Jag tror inte att OEI-spöket kommer att reducera all samtidslittertur till språkexperiment. Inte heller att vi står inför en traditionalistisk backlash. Jag tror att litteraturen klarar sig bra på egen hand. Nästa generation sitter på kammaren och väntar på att få kalla Rattamaa för gammelgubbe. Och så var det radikala dammigt, igen.