HighInHighValley

I amerikanska filmer man såg när man var yngre hade alla skolelever som projekt att bygga en ’ant farm’. Jag ska ärligen säga att jag inte vet exakt vad det innebär, men jag antar att man försökte bygga ett slags samhälle. De stackars myrorna var alltså utlämnade åt barnens experimentlusta och godtycke.

Sådan får regeringens budget mig att känna mig. Som en myra i en sådan där farm. Utlämnad åt ett dreglande barn i total avsaknad av empati men med desto mer experimentlusta. Anders Borg.

Och inte nog med att den så kallade alliansregeringen så öppet demonstrerar sin minst sagt skrämmande människosyn – de lurar oss också. Kolla här:

Den rikaste regeringen någonsin
”Anders Borg är den absolut rikaste finansminister Sverige någonsin haft. Han förfogar över ett överskott som ingen varit i närheten av.
Den offentliga sektorn kommer nästa år ha samlat på sig ett överskott som inte används på hela 629 miljarder!

Källa: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.prop. 2007/08:1 bilaga 2, Svensk ekonomi, sid 98. (Konsoliderad bruttoskuld definieras av EU-regler, Maastrichtvillkoren.)

Som vanligt försöker man i budgeten framställa detta som något annat genom att kalla det för ”Nettoskuld: – 629 miljarder”. De flesta journalister och medborgare är inte utbildade i ekonomi och förstår inte att en skuld med ett minus framför sig är detsamma som ett plus!
Men i verkligheten har alltså regeringen att förfoga över ett överskott på 629 miljarder kronor i offentlig sektor nästa år. Politikerns uppgift är att ge medborgarna en korrekt och begriplig information.
När man inte gör det så finns det en anledning.
Det här stora överskottet är naturligtvis ett problem för Anders Borg.
Ett så stort överskott skulle – om människor kände till det – kunna leda till krav på ökade löner inom offentlig sektor eller kraftig utbyggnad av vård och omsorg.
Något ingen borgerlig regering vill se.
Därför är det så oerhört viktigt för regeringen att hela tiden ”finansiera” skattesänkningarna med ”besparingar”. En sänkt statlig skatt (kallat ”jobbavdrag”) på 1 000 kronor i månaden för den som har arbete ska betalas genom att den sjuke får 1 200 kronor mindre i månaden.
Klyftorna ökar och tanken är såklart att solidariteten mellan de som har och de som inte har därmed också ska minska.
Det Anders Borg vill är att var och en ska tänka mer på sig själv och mindre på gemensamma lösningar.”

Så skriver etc.se. DN:s kommentar till budgeten? ”Nu är det bäst vi sparar. Minst 50000 i buffert på banken bör alla ha, ifall man skulle råka bli sjuk.” Problematiseringen uteblir, kritiken likaså. Det får mig ärligt talat att vilja spy. Att inte ens reflektera så mycket att man ens i en parentes undrar lite försynt över vad som ska hända med dem som faktiskt inte har möjlighet att spara. Journalistik? Pyttsan.

köp ny disktrasa. Den gamla har blivit soggig. Slö, trött och svamplik. Ingen stuns.

Den av Springsteens plattor som jag underskattat mest rullar på grannstörande volym medan jag skär rödlök till en grekisk sallad. Underskattat mest just nu, kanske borde tilläggas då jag har ramlat ned i ett bottenlöst hål av Bruce Springsteen-mania. Efter att ha fetmissat biljetter till spelningen i Globen, satt mitt sista hopp till att åka till Oslo och sedan missat även de biljetterna, ramlar jag huvudstupa, handlöst och med total hängivelse vidare.

När jag letande efter senaste ”Magic” på den mer kreativa sidan av internet, ramlade jag över tre bootlegs vid namn ”Live & rare” 1, 2, 3. Med inspelningar som få har, inte bra alla alls, konstiga duetter, dåligt ljud men jisses så live och så rare. Plus att några var så bra att efter när kören kom in gick det en rysning genom kroppen. Klockan 8 på morgonen. I fullsattaste tunnelbanevagnen. En mörkgrå dag på väg mot jobbet.

Efter det blev det knaperlisas 14 plattor Springsteen. Av vilka jag kom på att jag nog hade de flesta.

I detta nu suger jag ned en livespelning från 1978, de kompletta demoinspelningarna och en spelning från Pheonix – också från 1978. Det skönaste är att på vänt ligger ett gäng livespelningar genom 1990-tal och några 2000.

Det har slutat att vara en önskan om att någon gång i detta jävla livet se den där gubben live på scen till den skönaste besatthet. Naturligtvis med sjukt mycket sentimentalitet, stjärnglitterbelyst ungdomsromantik och ett rymligt glas vin.

Den platta jag underskattat mest (i detta nu) är naturligtvis ”Tunnel of love”. Något jag nog minns mig ha läst i den tyngre musikpressen av initierade pennor som redan när det begav sig visste hur landet egentligen låg.

Och ”Tunnel of love” är så mycket mer än en uppföljning på brottargenombrotten ”Born in the U.S.A” Här väcks historierna till liv. Rimmen som bara sitter där ovanpå gitarrerna och ler. Melodierna som smickrande smiter längs ryggraden och kittlar lagom mycket för att det inte blir sentimentalt eller tråkigt. Utan istället tillbakalutat och (här kommer det:) ärligt.

Håll i hatten!

Jag är ju egentligen en sucker för det tidiga 1970-talet i Springsteenvärlden. (just nu 89 procent av the complete demo tapes från 1972…) men det här är så bra.

Nästa platta som jag tror att jag underskattat å det grövsta måste bli antingen ”Human touch” eller ”Lucky town”. Två av de största musikaliska besvikelser jag varit med om i mitt lilla liv av musik och idoliserande lycka av kött och kärlek.

Efter att ha skålat, firat och stuffat loss med brudpar och gäster igår, vilar vi idag våra ömmande lemmar. Jag hade ingen aning om att headbanging gör så ont dagen efter. Stackars hårdrockare.

Bästa bakismiddagen måste ju vara ziti, tänkte vi. Så det gör vi nu. Långkok med hemlagad tomatsås och handrullade köttbullar såklart (med sardellpasta i, mums). Enligt manusförfattaren till Sopranos var det just ziti som lade grunden för Anthony Sopranos imponerande rondör. Mozzarella, ricotta och parmesan – i samma maträtt! Pure genious. Sen lägger vi upp fötterna och ser vem som bli mördad i dagens avsnitt. Livskvalitet.

Det är inte sällan som jag hittar mig själv i små korta ögonblick utanför det jag gör och tiden. Idag la jag extra märke till två sådana små ögonblick av total bortkollrighet. Troligen har jag sjuttio åttio per dag som inte hinns med utan försvinner.

På väg till bolaget, femton minuter över 6, ingen brådska, styr långsam i stegen, säker på rätt mycket, genom HighValley centrum. Mot mig strömmar rödnästa belåtna med små plastpåsar, trettionånting killen med designkassar och en vit påse kräftsmör från delikatessaffären, stressade pappan som för att hinna med tuben tagit två påsar i vardera hand, en stor pappkasse i munnen samtidigt som han fumlar upp busskortet ur plånkan och skjuter sin sjuårige son framför sig med hoppsasteg. Plus ett par tre och trettio andra. Rätt många på driv en fredagseftermiddag i HögaDalen. Så av någon anledning vrider jag tvärt på huvudet för att stirra in i skyltfönstret på skobutiken som alltid har rea på fullständigt allt. Och rakt mot mig en blick full av pinsamhet och panikblick. En tjej som jobbar i butiken har krupit ut i skylten, trångt som attans, för att ordna skorna men är nu fullt sysselsatt med att dra upp brallorna för att skyla sig. En mycket kort sekund tar tiden slut och när hon tittar rakt på mig som om jag just sett henne med brallorna nere, men jag tittade ju inte ens, och luften blir som klar och tjock samtidigt av hennes oro och min förvirring. Men den är som Harry Potters alla Dementorer och drar en hastig doft av kyla och total stillhet genom verkligheten. Så tittar jag bort.

Det andra hände faktiskt medan jag fortfarande sov. Vilket ju känns ännu lite mer förlorat. Jag anländer till jobbet. Kraftigt försenad eftersom jag har en intervju bokad prick 10 och killen jag ska fråga ut är en av de där upptagnaste som jag med jämna mellanrum springer efter. Så stressar förbi kaffemaskinen och in i rummet till min plats. Men där jag vanligen sitter står en säng. Sängen som jag drog mig själv i håret ur i morse. Lika obäddad. Bredvid sängen står snubben. Väl på plats och i tid och orerar järnet. Jag som fryser bakom honom, känner aftershaven i luften och ser okamningen i nacken. Nära nära. Han berättar, gestikulerar och tar sats för slutklämmen. Så försvinner taket, långsamt bara löses upp och stillheten står som en strålkastare rakt ned på oss. Varenda rörelse han gör med händerna är så mjuk och långsam och tydlig att den fyller hela rummet. Så kommer jag på mig själv och slinker snabbt ned i sängen för att lyssna.

Tja. Och nu är det fredag. Känns som den första någonsin, varenda gång, eller hur?! Låt oss rulla omkull helgen ihop! Jag har i allafalla redan börjat.

Här är en till med ett nytt liv, Poppis.

Undertecknad har visserligen arbetat ett par veckor, men själva arbetsmaterialet – ungdomarna – kom först igår. Så mycket händer var dag att jag inte hinner informera kärleken om allt ens om jag pratar oavbrutet från att jag kommer hem till läggdags. Så jag låter bli, och det är nog bra. Försöker lämna jobbet på jobbet men det är svårare än man tror.

Det mesta är dock väldigt roligt. Ens sociala sida blommar i färger man inte ens visste att man kunde prestera. Med 1500 tonåringar och 150 kolleger blir det några att hälsa på. Sånt tar på krafterna. Den goda ambitionen att dölja min rökning (hej Freudnapp) för eleverna har således fallit platt. Redan igår satt jag barfota (ömma fötter) med ciggen i mungipan utanför huvudentrén, djupt försjunken i fåfänga försök att förstå något mystiskt dokument (ibland tror jag att jag arbetar på Försäkringskassan och inte som gymnasielärare – blanketter och mentorskap har ingått en ohelig allians).

Vad som är underbart är att jag ska undervisa en kurs som i princip bara innehåller litteraturhistoria. Fatta att man får stå och prata modernistisk lyrik utan att bli avbruten, och få betalt! Vilken lycka.

Jag har en mentorsklass också. Kidsen är allt mellan 15 och 19. Skiftande livshistorier redan då. Jag har en del ghettokids, som kallar varandra svartskalle, och när jag påpekar att det är ett kränkande ord jag inte accepterar i mitt klassrum svarar de ”men vadå, han har ju en skalle och den är svart, lägg av, han är min polare”. Vad göra? Gudrun vet. Men de är ju sköna ändå på sitt sätt. Provokation som livsstil.

Jag har också unga intellektuella i min klass. Jag älskar att gymnasieungdomar så totalt saknar perspektiv och självinsikt. Känner igen mig precis. En ung anglofil försökte idag övertala mig om att svenskundervisning är fullkomligt onödig, eftersom engelskan kommer att ha raderat ut vårt modersmål inom 50 år. You gotta love it.

Och så kan man muttra på lärarrummet med de gamla rävarna. ”Sex år på universitetet för det här”, när man sitter och slår hål i papper trekvart utan uppehåll. ”Men du har fulländat den mjuka handledsrörelsen på de sex åren” muttrar de och så fnissar man lite ner i snabbkaffet.

Det är ett härligt liv. Men jävlarihelvete vad kvällstrött man blir.

Ses i pingst!