HighInHighValley

Följer med intresse debatten på DN:s Insidan om mansrollen. Man återknyter till det sena 1970-talets mansläger och till Jan Guillous dräpande reportage om ett sådant i FiB Kulturfront, såvitt jag vet en numera insomnad tidskrift i den inte så fräscht doftande FiB-familjen.

Om det ligger någon sanning i DN:s påstående – att Guillous artikel bidrog till mansrörelsens död – så är det både förvånande och sorgligt. Man ger visserligen Guillou lite väl mycket tilltro i egenskap av opinionsbildare, tror jag. FiB är ju inte ekot, direkt.

Visst var sjuttiotalets vänstermjukhet på många sätt tillspetsad både i retorik och uttryck, men det nämnda reportaget var uppenbart spekulativt och flinigt nedlåtande från början till slut. Idag skulle vi förmodligen inte ens kalla det journalistik. Möjligen kvällstidningsjournalistik.

Palme var åter före sin tid då han under tidigt sjuttiotal uppmanade till emancipering av män och frigörande från den traditionella mansrollen. Sedan sjuttiotalet har visserligen antalet pappalediga män ökat, men manskulturen – den synliga – har om möjligt blivit än mer vålds- och konkurrensbetonad. Hand i hand med kapitalismens och konsumtionshetsens segertåg. Regression, påstår jag.

Feminismen har ägnat snart fyrtio år åt dekonstruktion av kvinnan. Nu är det männens tur, hoppas jag. För deras skull. Jag för min del vet många män som inte trivs i varken beskrivningen av män som grupp eller de egenskaper som konstateras vara ”biologiskt manliga”. Läs till exempel om stackars Sven Otto Littorin som inte vågar säga ifrån till de grabbiga kompisarna i Sällskapet, trots uttalade ambitioner om att göra näringsliv och arbetsmarknad mera jämställda.

Ikväll far jag och min käresta upp till en trakt där alla män bär rutigt och skjuter djur för skojs skull. Ibland gråter de också. Men först efter en flaska whisky eller två. Perfekt läge för lite realantropologi, med andra ord. Låt oss reclaima slagordet: Befria mannen!

borde någon starta. I dessa dagar är det mycket modigare att verkligen tycka någonting, sådär helhjärtat pinsamt mycket, än att vara koolt distanserad till allt. Därför blev jag så glad när jag hörde kreddiga indiebandet Laaksos nya singel ’Italy vs Helsinki’ – en duett med Peter Jöback! Att vara sådär helgjutet smörig anno 2007 kräver äkta mod. Dessutom är låten bra; när Jöback får släppa på vibratot utan spärrar låter han nästan som Di Leva! Jo det är säkert. Lyssna själva!

Missa heller inte den underbart distanslösa videon på myspace. Sjömanskostymer galore. Behöver jag säga mer? Ni vet att ni vill se det.

UPPDATERAD MED BILD… Just hemkommen från arbetarrörelsens stora dag. I år gick vi med såssedemokråterna. Första gången i deras led för mig, men det kändes helt rätt i och med sakernas tillstånd. I opposition kan sossarna bli riktigt pigga. Och visst var det annorlunda än att marschera med ett småparti; vi hade en alldeles egen blåsorkester som tutade Internationalen alldeles bakom och bidrog till den goda stämningen. Samt till våra alltmera taktfasta steg.

Väl på plats på Norra Bantorget välkomnades vi in i LO:s trygga famn av en banderoll the size of Högdalen. Stefan Sundström spelade en trudelutt om hur dyrt det är att vara fattiglapp idag medans börsnissarna runkar – God bless him – och Carin Jämtin talade om Stockholm. Som ett konkret exempel på borgerlighetens ickekärleksbudskap berättade hon att personalpolitiken i Stadshuset icke existerar längre alltsedan borgarna tog över.

 Bild av Lena S!

 Någon i publiken hade en skylt med texten ”Fredrik Reinfeldt är ingen bra kille”. Ett enkelt och budskap som på sitt sorgset naiva vis gick rätt in i hjärtat.

Efter att Fjodor från forna dagars Ebba Grön gjort ett stammande nervöst framträdande tillsammans med den återigen briljante Sundström, klev fackets prima donna no 1, Wanja Lundby-Wedin, på. En dam så hemma i retorikens konst att jag faktiskt analyserat ett tal av henne under universitetets retorikmoment. Och hon vann oss allihopa bit för bit. Hon förlorade sig i sin egen demagogi framför våra ögon, från början en pyrande ilskegnista tills hon kulminerade i en sprakande, förtärande majbrasa. Hon talade om A-kassan, de lågavlönade kvinnorna, integration, Darfur, Sverigedemokraterna. I ett avsnitt om hur mycket hjälp Sverige som nation har haft av invandringen utbrast hon: ”Vad skulle Volvo ha varit utan Jorma, som kom från Finland på sextiotalet?” varpå en (gissningsvis Volvoanställd finne vid namn Jorma) brister ut i ett spontant glädjevrål någonstans långt bak i publikhavet. En i sanning vacker stund!

När vi tog varandras händer, lyfte dem mot himlen och åter sjöng Internationalen bröt solen fram över staden. Gud, var hon än är, tycker om när människor tar varandras händer och sjunger om revolution. Vi fyllde lungorna med vårluft och sjöng om rovdjuren Borg och Reinfeldt som på vårt blod sig mätta, men som ska störtas i gruset. Om solen som åter ska stråla klar. Och röda ballonger steg segervisst mot himlen.

På väg hemåt åt vi husmanskost och drack öl med Å och E. Skålade för valseger 2010. Rikard Wolff satt och vänslades med sin blivande man på Bistro Bohèmes uteservering. Kärlek. Sådant ska man slå vakt om. Och jag håller inte med kidsen som agerade motdemonstranter utmed vår demonstrationsväg. På deras plakat stod: ”Kärlek. Frihet. Kapitalism”. En underlig kombination. Som ”Pyttipanna. Saltgurka. Chokladsås”.

Nej, kamrater – så får man säga på första maj – nu har oppositionen vaknat. Jorma vaknar ur bakfyllans kvasitillstånd, sträcker på sig och andas morgonluft!

Här kommer det, laddat med kärlek som en sprängfylld vattenballong eller en till bristningsgränsen proppad resväska: Vi har förlovat oss! Clara friade till Magnus i den lilla gröna parken strax under Tour Eiffel, han svarade överraskat och lite generat ja, harklade sig och svarade igen JA!

Vår kärlekssemester i bilder kan du se om du klickar på skönheten nedan.

F! hade kongress i helgen och man valde nya talespersoner. Jag borde naturligtvis varit där och påverkat, men ägnade mig helt skamlöst åt att umgås med vänner och kramas med M i solen istället.

Gudrun blev inte oväntat omvald, men i stället för unga, skånska Sofia Karlsson blev Stina Sundberg vald till andra taleskvinna. Sundberg har tidigare varit rektor för Kvinnofolkhögskolan – den enda eftergymnasiala utbildningen i Sverige med enbart kvinnliga studenter och lärare – och är en klassisk andravågenfeminist med rötterna i sjuttiotalets kvinnorörelse. Dessutom en självklar representant för HBT-medlemmarna inom F! eftersom hon är uttalat lesbisk.

Jag förstår att valet föll på henne i och med den tyngdpunkt på folkbildning som kommer att prägla F!:s arbete de närmaste åren. Men jag kan ändå inte låta bli att känna en viss skepsis; två fyrtiotalistkvinnor som ansikten utåt? Var är den nya generationen feminister? Var är de med annat etniskt ursprung än svenskt? Var är arbetarklassen? Var är lantisarna? Och, faktiskt, var är männen?

Reaktionerna i media är som väntade: små, eftersom nyheten inte innebär någon möjlighet till skandalifiering, och skeptiska. Ekot konstaterar att F!:s nyvalda styrelse består av ”en grupp människor vars hemvist kan beskrivas som i olika stycken vänster, storstad, akademiker och med ett tydligt inslag av homosexuella”.

Tråkigt nog måste jag faktiskt säga att jag förstår att Ekots något generaliserande analys innebär en risk. En risk som innebär att signalen vi sänder är att feminism är en vit, akademisk medelklassangelägenhet. Utan andra än kvinnliga, 50-någonting, akademiska vänsterkvinnor som symboler för rörelsen riskerar vi att förlora de medlemmar (och eventuella framtida väljare) som inte känner igen sig i dessa symboler. Jag tror att kampen om kvinnorösterna, och framför allt de lågavlönade kvinnor som hör till ”den nya underklassen” kommer att få en avgörande betydelse under valet 2010.

Så jag hoppas att F! efter extrakongressen 2008 (då det ska beslutas om framtida valdeltagande) väljer en tydligare heterogen front utåt. F! är en organisation där alla som vill se en feministisk samhällsomvälvning är välkomna. Jag tycker dessvärre inte riktigt att valet av talespersoner sänder det budskapet.