“Kommer vi kommer vi som institution”

Jag har högvis med påbörjade inlägg till bloggen, det ena mer obegripligt än det andra, inget av dem blir färdigskrivet. De dyker upp som onda samveten när jag loggar in. Lite som folks födelsedagar som alltid tycks ha varit igår.

Så jag börjar med att lämna ut vår granne. Helt hårt och kallt. När jag lämnar lägenheten på morgonen så vänder jag mig om för på balkongen står oftast min älskling. Hon kastar mig kyssar, jag returnerar med min kärleksbackhand, vi vinkar och dagen tar sin början. Sämre början får man leta efter, visst?! Men nu har det kommit grus i morgonmaskineriet.

I sommarvärmen har vår granne rakt under letat sig ut på sin egen balkong. Rullstolsburen som hon är måste det vara en lisa och en lycka med balkongfrihet och sommarvindar. Så hon letar sig ut allt tidigare på morgonkvisten. När jag vänder mig om på väg till jobbet har hon för det mesta letat sig ut i värmen.

Men inte bara det. Hon plirar ivrigt på mig och när jag vänder om så drar hon igång armen som flygplanspropeller. Vinkar så vinden vänder och pelargonerna vibrerar i sina lådor. Jag vinkar tillbaka. Slänger kyssar tillbaka. Hon är 70 plus, jag är inte ens halvvägs dit.

Det är inte illa.

I går hade hon inte hunnit ut. Så då stack hennes gråmelerade frisyr fram bakom vardagsrumsgardinen. Jag vinkade. Kastade kyssen mot min älskling. Hon grep fatt i gardinen, slungade den fram och tillbaka som en semafor över rutan. Omöjlig att missa, omöjlig att ignorera.

Jag undrar stilla vad hennes man tycker. Han hälsar fortfarande i trappan. Men endera dagen, och jag skulle inte tycka det var konstigt, flyger nog knytnäven fram på jakt efter fruns unge älskare. Så för min egen kärleks skull borde jag kanske dra ned på kärleksyttringarna. Man ska inte underskatta 70-plussarnas kärleksvrede. Skulle tippa på att den liknar Daniel B:s när han höjer rösten och vredgar fram ”kommer vi kommer vi som institution!”

För övrigt anser jag att patriarkatet bör sprängas.

Movin’ on up

Ja herregud som det kan bli. För ett par veckor sedan fick jag min examen. Något jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning. Faktum är att jag närt en rejäl portion ångest. Skräcken att bli arbetslös, stämpla, hänga på AMS jobbsökarkurser… Den är inte att leka med. För jag hade fått för mig att det var dystra tider för såna som jag. 75% av studenterna på Lärarhögskolan pluggar till förskollärare, för ”där finns jobben”, förklarar de käckt.

Jag blev visserligen lite fundersam när jag denna sista termin läste ihop med enbart blivande gymnasielärare och insåg att jag är den enda som får examen från LHS i Stockholm i år med min profil. Och den är ju inte kreativ eller annorlunda precis. Svenska och engelska. Kanske har folk tänkt till för mycket och skaffat sig så mysko profiler som möjligt för att verka unika. Metallslöjd/filosofi typ. Stå ut, var individualist. Jag vet inte hur de tänkte. Men nog är det skumt att jag som enda student har profilen sv/eng i år.

Så jag började söka jobb i torsdags, 26 på samma dag. Ställde in mig på springvick eller smågrupp med särskilda behov i Ronna. Sedan dess har jag blivit kallad till tio intervjuer. Och redan blivit anställd. Kunde till och med välja. Så nu sitter jag här och fattar inte vad som hände. Plötsligt har jag tillsvidaretjänst med riktigt schysst lön på precis en sådan skola jag letade efter. Och ångesten kom av sig så abrupt att jag letar efter den under sängen. Konstigt.

Nu ska jag bara redovisa min genusforskningsstudie på praktikskolan imorgon och skriva papper på jobbet på måndag. Sedan är det semester ända till 20 augusti. Så outsägligt skönt att åka tåg med kärleken och knapra oliver i Toscana utan gnaget i magen om vad man ska göra när man kommer hem. Ja fy fan vad livet är härligt.

Lite off the topic här men med anknytning till tidigare diskussioner: Läser idag att Pentagon konfirmerar att man diskuterat att designa en ”bögbomb”. Det går ut på att man släpper bomber – med en särskild hormonell bukett i – över fiendens läger, varpå tanken är att de ska bli homosexuella och mindre effektiva i strid eftersom de bara vill ligga med varandra hela tiden. Jo det är sant. Undrar om man inte borde utöka användningsområdet lite – kanske släppa ett par över Stureplan till exempel, så kunde ju de där ”profilerna” leka med fjärrkontroller i varandras kroppsöppningar i stället. Kunde kanske över huvud taget vara en bra metod mot manligt våld. Män som pussas och kramas med varann finns det alldeles för få av.

Ja, världen är galen. Men nu ska jag ut och förändra den så mycket jag orkar. I en helmysig förort som heter Bredäng. Och jag får betalt!

Nytta och nöje

Gör något vettigt och trevligt på nationaldagen – häng med på demonstration mot rättsväsendets syn på våldtagna kvinnor under parollen ”Sverige är ett fantastiskt land – men inte i rättssalen”.

Vi ses i Humlegården klockan elva. Talare är bland andra Thomas Bodström (s) och Maria Carlshamre (fi). Och så det trevliga: det kommer att vara sol, kampvilja i luften och musik av Kajsa Grytt också. Själv filar jag som bäst på plakatet.

Nu visar vi att vi tycker att lagen är till för att följas och inte bara vackra formuleringar i en bok.

Herr Talfru

Sitter och filar på sista tiopoängsuppsatsen någonsin inför examinationen imorgon. Riksdagens frågestund står på i bakgrunden.

Leijonborg säger gång på gång ”Fru Talman” till den kvinnliga ordföranden. Märkligt.

Om vi hade bott i Egalia och man tänker sig en manlig ordförande skulle Leijonborg vara tvungen att säga ”Herr Talfru”. Vilket om möjligt låter ännu mera komiskt.

Varför? Fundera på det du.