HighInHighValley

Att skita ut ord när jag, i en slak hängmatta med armen runt den härliga mannen och en stadig grogg (bara hemlagat), fick sådan skitfin uppmuntran. Killen kan prata! Och skriva. Utan tvekan! – så jag kontrar.

Anekdot.

Du vet när du kliver in i en taxi. På en plats du aldrig varit, där du inte hittar, kanske i ett annat land till och med. Och meddelar drivern var du ska; han upprepar otydligt, som ett mantra – alldeles bara för sig själv – en plats som låter mer som en samling grus i det yttre solsystemet. Säger jajaja, kör snabbt iväg, ryckigt som satan, och blir jävligt tyst.

Nervositeten kliver då rätt snabbt ombord. Speciellt om klockan är bra mycket över två på natten, totalt jävla mörker utanför rutan; du är rätt bra dragen och hyfsat ovillig att dra fram Visa:t i mörkertaxin och helt utan annat än lite skrammel i fickan. Som faktiskt skulle ha tagit dig de femhundra metrarna du egentligen ville åka.

När ni sedan ligger i etthundratrettiplus på huvudvägen, ivrigt kryssande förbi bussar, lastbilar och andra bullar; du har inte en minsta aning om var ni är, vart ni ska, vad som egentligen yttrades när du klev in – då blir du lite mindre stor.

Går det att springa ifrån en småtjock taxichaffis i tungmörkret när bilen väl stannat, utan att bli mördande ihjälkörd – fyra mil bort från ditt varma, goda, sköna, undertäcketjatackgärnanupåengång krypin?

Knappast.

Så vad göra? Jiddra? På brutnaste oengelskan för förståelsens skull, men med stadig och myndig stämma just för förståelsens skull. Eller hålla keft och kika ut genom skitfönstret, tänka på lite mer rödvin och hoppas?!

Kanske glätta lite, lite på dörren, kika ut lite snabbt på den framsprutande asfalten och fundera, hur mycket sjukförsäkring kommer gamla Sverige att springa när tredje gradens skrapsår väl är ett faktum? Går det fortfarande att komma hem genom att nödbromsa skadadSvenskherregudkäraUD?!

Snabb titt på omgivningarna bekräftar att du aldrig mer kommer att hitta tillbaka, inte ens längre till Den Stora Vägen – nu kryssar ni nämligen på de små krokiga. Lika fort, lika bestämt, totalt utan mening.

”Märk hur vår skugga” – kan det vara något för gravannonsen?

Så, blixtnedslag och ljusskimmer! Fanskapet svänger upp precis rakt framför hotellet. Du vet precis och plötsligt att NU är hemma. NU är trettio meter till hissen. NU är ”Good evening” och nyckeln rakt i ned i skakhanden.

Det dödsvilsna och den tunga bröstångesten lättar som en flyende fjäril från bröstbenet. Kvick djupandning och snabbt, snabbt – men skumögd och helt genomskinlig – ser du sådär kool ut igen; kliver stadigt ur skambullen. Och den där tokfan, som är plötsligt är Nattens Hjälte, möter upp och tar emot ditt skrammel; ler nöjd och glad ”Thank you, bye bye” och ramlar tillbaks i mörkret. Ristning i smalben men stadigt framme.

Du vet när du kliver ur en taxi.

Sådär alldeles kvickt och enkelt hemma. Knappt medveten om att kvällen tagit slut. Samma tanke från kroghejdået till dörrvredet. Medveten om lädersäte, nybilsdoft och prattrevligheter.
Visst längtar du då efter bara lite, lite etthundratrettiplus, busskryss och skrämfarten. Bara för att få sova lite lugnare. Och lite mindre rofyllt.

Men inte i Harlem igår kväll* utan naturligtvis i High Valley och natten till måndag. Närmare bestämt klockan halv sex på morronen. (Taxichauffören frågade faktiskt om vi kom med det första planet från Libanon.) Men inte. Vi kom – solstrålande, varma, lugna och lite trötta – från det nordiska semesterparadiset Alanya, Turkiet.

Nordiskt för att köksfranskan utbytts mot skandinaviska där uttryck som ”plankstek” och ”bea” strötts ymnigt i menyerna. Men ack så charmigt. When in Turkey var det någon som sa.

En vecka av sådant totalt lugn att det är omöjligt att sätta ord på: kärlek, mat, solbad och mer kärlek. Himlarna grät, gudarna tjöt och personalen på hotellet kunde inte sluta att le. Vi såg överseende på dem och kluckade lite. Förutom på städerskan som jag skrämde slag på och ivrigt undvek, duckade för, även i hissen. (Vad är det med hotellstäd och den stora mörka ontimagenskammen?)

Sist jag såg den tudelade stranden i Alanya, med förekristusochlitetill borgen i mitten, var 19(!) år sedan. På klassresa i årskurs nio (jo, jag vet – vissa hade det bra). Trulade runt i min storblyga, långbenta skapelse och gassade storögt på omgivningen. Första gången så utomlands! Skoltyskan flög som svalor i luften – på den tiden.

Denna gång var annorlunda.

Och nu talade alla engelska. Och hade inget annat i sinnet än att fylla oss med mat, öl, sol, mer mat, goda ord och varma blickar. Värma oss med meze före maten, meterlånga bröd, små godisar, drinkar och honungslen vattenmelon efter maten. Raki i glasen, solnedgången, soluppgången: solmedgången!

Ja, det var så bra.

Inga svettigt kissnödiga tvåtimmarsbussresor mitt i natten, med nittonåriga ”I know it all”-reseledare som upprepande lovar ”nu ska jag vara tyst för att ni vill vila” i högtalarsystemet, sandloppsbett eller mygginvasioner som endast undviks genom att svettas järnet hela natten under täcket, kan komma i vägen för det. Tro mig.

*gissa rätt låt och vinn lite glädje i magsäcken!

Alanya! Den senaste veckan har vi tagit begreppet relaxa till en ny nivå. Tänk vattenmelon, hetta och myggbett (M:s bilder nedan beskriver vistelsen på ett prima vis). Solkyssta och sovmornade doppade vi oss i det turkosa och njöt av ljuvliga middagar. Balsam för själen. Köttcentrat i reptilhjärnan vaknade till liv med ett vrål och nu vill jag inte ha annat. Ett grillat lamm om dagen är bra för magen. Ottomansk gryta är en ny favorit.

Men inte nog med det; vi tog en rejäl tugga av party på turkiskt vis också. Vad sägs om techno på tak med plastpalmer och grottor av papier maché? When in Turkey.., tänkte vi och hångeldansade loss till Shakira. På bardisken stod västeuropéer modell yngre. Han med is i kalsongerna och hon med vippad grädde på bysten. Now that was a first. Jojo. Dagens ungdom. Och hela den biten. Har ni sett filmen om Ibiza, ’It’s all gone, Pete Tong’? Lite så var det. Svett, ös och galna blickar.

Svenskkunskaperna hos turkarna var små men naggande goda. ”Tjena mittbena, trevliga svenskar”. En autokorrigerande kypare kallade M för ”lööver” med skönt uttal och uttryckte sin fascination för svenska flickor. ”You know it, lover, blonde hair, blue eyes” – och efter en blick på mig: ”… er, and black hair and green eyes”.

Jag fick även mitt lystmäte i min hobby; att pruta. Fantastiskt att man kan stå och jiddra med en taxichaffis om fem spänn i flera minuter utan att han ber en dra. Och vi lyckades med konststycket att pruta ner en flaska vin på restaurang med över en hundring! Vilket var tur, för vin är nog det enda i gourmandväg turkarna har noll koll på. Håll er till Efes Pils, för fasiken. Ett tips i all enkelhet.

Utöver dessa äventyr har vi hört ”Lilla söta fröken Fräken” på turkiska. Bara en sådan sak.

Güle güle på er, trevliga svenskar!

Nu har vi rullat samman i en alldeles egen matta, moi, bror, syster och Clara. Här på www.trogen.com kommer vi att rulla om varandra med härligt saftiga inlägg på inlägg. Allt för att dubbel- och trippel befrukta varandra till fantastiska höjder!

Det kommer garanterat att fungera lite rostigt i början men snart är du fullständigt beroende av vår gemensamma svada. Och gamla inlägg kommer att dyka upp så småningom, var inte orolig. Plus ettusen sjuhundra roliga funktioner.

that’s not the name, it’s keyboard. Orkar inte satta mig vid den barbara datorn sa nu blir det pa utrikiska istallet.
Home alone, soon bedtime. Girls in Sydney for ballet comp.all weekend. Should I watch a Clint E movie before bedtime? Need to be tiptop tomorrow, many meetings about many things. It will be a Clint session, however long that might be.

The cat is licking himself on places I don’t want to write, nasty cat. McDonalds for dinner. OverAndOut