HighInHighValley

Och jag får tag i dagens På stan som redan på framsidan lovar tryckfel. Ett tryckfel som lett till MER av tidningen. Inte direkt så vanligt. Men herregud så skönt när jag slår upp bladet och upptäcker att de dragit upp hela innehållet några procent. Vilket betyder större grad på texten och bilder som ges mer yta. Vet inte om det är åldern. Eller bara en trötthet över att alla tidningar blivit så förklenande små nuförtiden.

I bakgrunden dånar Svenska örhängen – 50 sånger vi minns. Och jag vet inte om det är åldern men herregud vad bra! Vad hände på vägen från igår till idag med textförfattandet till musiken (och Ernst-Rolfs-lika vibraton i rösten)? Eller vad sägs om ”Ur ditt djup hämtar fiskar’n sin äring Du välvande nyckfulla hav Lika väl du ger sjöfolk dess näring, Så kan du bädda bland tången dess grav.”

Någon sida in i På stan lyser ett par extremt blå ögon mot mig. Troligen har Marit Paulsons pressfolk fattat galoppen med att förse media med sjukt väl retuschade bilder. Och med tanke på att kvinnan närmast fått pris i förmågan att prata i rubriker så måste jag läsa och blir också snart belönad. Och även om e-postintervjuerna översvämmat media så fungerar det ibland att svara på en fråga med ”Se ovan” utan att man som läsare vill somna om. Men vad som gav mest var svaret på frågan ”Vad borde stockholmare lära sig av folk där du bor?” (och nu blir jag nästan misstänksam att Paulsens pr-folk faktiskt gjort genidraget av att skriva om frågan för att ge pretto-DN ett svar som blir så klädsamt ironiskt i sagda media:) ”Att hålla käften.”

Eller så är kvinnan gjord av rubriker. Men vad var det hon jobbade med nu igen?

Idag är det som fredag förresten. Vilket ger anledning att krypa ned i den vällustlokal som är bolaget i HighValley. Allt för att botanisera i vad som måste vara bland Sveriges-bästa-ölsortiment-utan-att-göra-väsen-för-sig-för-det. Idag hittade jag ett tillfälligt franskt lantöl med återförslutbar kork för bara 58-nånting kronor flaskan. Vilket jag inte vågade inhandla just idag utan fortsatte för att dricka upp all IPA som uppfunnits på planeten i takt med att Rebus-böckerna rinner ned.

Nu: ”Han på höga klackar trippar, som jazzexpert, och i små synkoper vippar, hans lilla stjärt.” Vad säger man?

’Three months go over. The calendar of my daily conduct and labour that hangs on the outside of my cell door, with my name and sentence written upon it, tells me that it is May. . . ’

Så skrev Oscar Wilde för ungefär hundra år sedan. Jag är inte dömd för sodomi, inte inspärrad och tvingad till meningslöst straffarbete vid trappmaskiner. Ändå känner jag ett visst släktskap med hans rader. Snart tre månader har förflutit utanför medan jag försöker samla ihop bitarna av mig själv. Det finns många namn på det som hänt. Gå in i väggen. Bli utbränd. Vara en parasit på samhällskroppen, enligt det nya arbetarpartiet (antar jag cyniskt). Ta slut.

Jag föredrar det sista. Jag tog slut. I februari. Men det är ju inte slutet. Bara the end of an era. Och början till någonting annat. Så jag funderar. Och läser. Och läser lite till. Och planterar växter på balkongen. Kramas med min kärlek. Och ser solen gå upp bakom femtiotalshusen. Stilla. Tyst.

Som Marcus Antonius sägs ha sagt efter slaget vid Actium, när hans och Cleopatras flotta krossats av Octavianus: Hela mitt liv har jag fruktat nederlaget. Nu när det kommit är det inte på långt när så illa som jag föreställde mig det.

Att vara trasig är att vara mänsklig, antar jag. Och man läks. Det tar tid. Men jag kommer också att läkas. Det vet jag.

Under tiden begraver jag mig i Alf Henrikssons Antikens historier, som jag aldrig haft tid att läsa tidigare. Och Suetonius kejsarbiografier The Twelve Caesars. Överraskande läsbart för något som skrevs för nästan två tusen år sedan. Och Donna Tartts The Secret History. Oförglömlig.

Jag drömmer på nätterna att jag skriver. Noveller, romaner. Orden flödar ur mig. På morgonen är de borta. Jag hoppas att jag får tag i svansen på någon av texterna. Den som lever får se.

There’s one dwarf here that still draws breath.

Kokade rabarbermarmeladen nyss. Den sisslade lika het som pannan i balkonsolen idag. Nu rullar  “Nåt gammalt, nåt nytt, nått lånat, nått blått” i bakgrunden. Camparin umgås med citron, is och mineralvatten. Kärleken med Spotify.

Far ringde och bannade för uteblivna förstamaj-protester. Helt rätt naturligtvis. Sover mig in in de första riktigt lediga dagarna av denna vårsommar. Och det är så skönt. Men det går ut över socialismen.

Som finansgrisen och svininfluensan.

Finansministerns visar vägen för århundradets största gris genom att böka runt i vårt mörka inre med slagfärdiga självklara enradingar. Vi har inte råd med varandra, vi måste ”spara i ladorna”. Det kommer alltså att bli allt värre.

Han oss leder längs en väg som asfalterades jämn och fin av ”den som är satt i skuld är inte fri”. Det sticker knappt ens i ögonen när nyhetssidan toppas av ”Svenskarnas vaccin säkrat”. Och synfältet krymper lite i taget, men med en oerhörd hastighet.

Att sedan nazister kastar toblerone på alternativet måste ha varit en ren pr-miss. Trynet ska inte synas för tydligt, bara märkas lite vägledande i nacken.

Själv går jag för att fylla på Camparin. Och det går ut över socialismen.

DN rapporterar på nätet om tidigare hemliga dokument som nu avhemlighetsifierats. De pekar på brittiska böjelser för det okända.

Jag plöjer mig just nu igenom Ian Rankins Rebus-serie och känner en oväntad koppling. Mellan den lugubre kommissarien och det oväntade, mystiska.

Trots att han löser sina fall, på fall, med den äran. Lyfter de tätaste högländska dimmorna med sin skarpsynthet och sin envishet. Trots alla klarlägganden finns det som en omedelbar koppling till okända, högst oväntade.

Ett oväntat som i Rebus värld för det mesta är synonymt med det mörkaste själslagg som går att finna.

Naturligtvis kan inget finnas utan det andra, och tillsammans skapar de grunden i en god dramaturgi. Något som jag förväntar mig att hitta när jag öppnar bok, efter bok med den försupne mästaren.

Men i vardagen finns den alltför sällan lika närvarande. Vilket borde sporra fantasin att spinna oss alldeles egna vävar av eggande mystik. Med snöflingor, blodsdroppar och solvarma hällar. Vilket dock sker alltför sällan.

Även DN smiter ut bakvägen genom att citera en professor Clarke, som får lägga orden rätt och rakt i Rebus egen mun:

– Jag tror inte det finns några bevis för att vi har fått besök av intelligent liv, men jag tror inte att man kan utesluta möjligheten, säger David Clarke.