HighInHighValley

Nu är det läge att gräva fram glasunderläggen. Du vet de där små runda som Patrik Bateman är så snabb att distribuera. Soffbordet glänser nämligen i sin sextiotalsregnskogsträprakt. Dagen gick från ljus till mörker medan skurtrasan inte lämnade händerna mer än minuterna. Till och med mattorna fick åka på äventyr i den stora trumman i källaren. Nu är vi mer än redo att dra på ryssmössan, snöra pjäxorna och ta granen på grannskiftet!

Men till dess den står klädd intill balkongdörrn (för det allra första året!) tänkte jag glädja grannskapet med en liten julsaga. Kjell Lönnå firade nämligen av årets julkonsert på tv nyss och det blev lite mer än julstämning. Så:

”’Ta gärna ett glas av vintervinet’, sa lammet och sträckte ut sig något ytterligare på den röda välsuttna schäslongen, mitt i den dunkla storstugen. I skuggorna tornade brunsvarta hyllor, sprängfyllda av böcker och bleknande pergament. De täckte fullständigt väggarna i den lilla hyttan, lämnade endast plats för en majestätisk öppen spis som spred ett varmt och lite spöklikt sken i rummet. Grisen hade fortfarande den snöiga hatten mellan öronen, vände sig för att dra till ytterdörren lite bättre. Vrängde av sig ullrocken, och stampade klövarna ur skorna.

’Men gärna! I natt är det bara ett riktigt tjockt vin som kan få själstjälen att släppa något.” Han slog upp frikostigt ur kalken, sträckte sig kvickt efter ett äpple från spiselkransen och sjönk ned i den engelskt knarrande fåtöljen.

Lammet sköljde runt en stadig munfull av Nebiolon och upplät en suck färgad av det djupaste inre.
’Så, bror. Har du köpt alla dina julgåvor ännu?’
’Nej du. Fortfarande återstår ännu en. I år har det för övrigt inte blivit mycket inhandlat. Det mesta av släkten packade slädarna och for söderöver i år. Till värmen, sanden och en upp-och-nedvänd årstid.’

’Ja nu minns jag. I år har de lämnat vår vintertid för den stora resan. Må de finna julefrid där under. Men gåvan du ännu inte köpt, den är väl inte till mig?’ Lammets ögon glänste till av förväntan, och han reste sig upp till hälften för att fånga grisens blick. Men grisen lät retsamt ögonen vila bland de brinnande björkklabbarna, med ett småleende spelande under trynet.

’JAAA – jag visste det! Du kommer att ge mig en julklapp i år igen!’, tjöt lammet och rullade tillbaka på bädden med vinet droppande i ullen. ’Den som lever till dopparedagen får se’ grymtade grisen och tömde glaset i ett huj.

Lammet reste sig med ens, sträckte sig efter ännu en bit björk, och en kvist enris för doftens skull, och byggde på brasan. Grisen försedde sig åter och kände hur kylan äntligen lämnade ben och lem.

’Men det blir inget kostsamt, det ska du veta. Denna hjärtats bomull kommer ju inte gratis.’ Han höjde glaset menande och skrynklade samman pannan.

’Ditt gamla snålsvin! Vinet du bälgar i dig står ju jag för och inte ska heller du sitta sysslolös på julafton. Om du kastar ett öga på spiselkransen där så ser du ett väl inslaget litet rött paket med vita snören.’

Griset klippte trumpet med ögonborsten och bligade upp mot spisen. Så med ens fick han något lite blankt i blicken och såg med kärlek på lammet.

’Men förlåt mitt oborstade sätt, du vet att jag är ett gammalt surkart. Gutår min käre bror, i år får vi ännu en välsignad jul’

Lammet höjde glaset och log sitt mest fåraktigt kärleksfulla leende.

’Men min kära gris, höj nu din stämma och låt höra årets julsaga! I år har du haft en ovanligt kämpig resa hit genom yrsnön, med massor av tid att sy samman något fantastiskt.’

Grisen hävde sig knarrande tillbaka och suckade djupt belåtet. Brasan flammade stilla och skuggorna kröp lugnande samman i hörnen. I luften låg en svagt aromatisk doft av förväntan.

’Det har du helt rätt i. Nu är det dags för årets skröna, och som alltid börjar den som så: Det var en gång ett litet vackert lamm, och en liten bedårande gris…’