Grattis farfar Viktor

I dag hade farfar Viktor Trogen fyllt 102 år. Om han hade levt. Nu lyfte han hatten till adjö redan 1995, sist i den sjuhövdade syskonskaran, och dagen innan han skulle fylla 88. Vilket ju var en bedrift i sig.

Tisdag den 3 mars 1987. Fyllde jag 80 år. Kl 05.30 small det 8 skott sen var det kalas hela dan. 13 buketter, 2 krukväxter, massor med presenter, pengar 530:-, böcker, radio, rakapparat, massageapparat, kort, telefongrattis så mycket som helst.

Han var populär min farfar. Minns dagen tydligt, Ljusdalsposten ringde för intervju, hela hans hus vibrerade av liv, folk kom och gick. Solen strålade på smältande snö.

Jag har läst tre av hans dagböcker nu. Ingen av dem täcker bara ett år, istället ryms två, tre, upp till fem år på varje sida. Men han skrev långtifrån varje dag, utan det går i skov. Ibland tecknas en stomme med veckors mellanrum. Ibland tättskrivs varje dag, dag efter dag. Så gott som alltid inleds det med temperatur och några ord om snö som faller, regn och blåst – eller som två dagar innan tisdagen ovan: strålande sol och lugnt.

80-årsdagen har inga väderanteckningar alls. Mitt minne säger smältande snö, men det kanske är en korrigering för att passa allt omkring. All den värme och kärlek som fanns den dagen och efter hur jag ser tillbaka på min farfar.

Att läsa dagböckerna var till en början inte lätt. Inte så mycket på grund av den minimala krumsprångsstil som tvingas fram när varje sida ska rymma inte ett utan fem år. Att lära sig tyda krumelurerna går rätt fort. Svårare har varit att sätta orden i sitt sammanhang. Att passa in berättelserna i tiden. Där har jag också en bra bit kvar ännu.

dagbok

När åren börjar bli sådana som jag själv minns, fungerar dagböckerna ofta som mitt eget förlängda minne. Saker jag kommer ihåg kommer tillbaka, andra passas in som bitar i pusslet. Men vissa saker står ut som fyrbåkar och är svårare att få grepp om. Det är när texten trampar igenom lagret av vardag och fingrarna tycks ha tappat kontrollen över pennan.

Några gånger har det blivit så personligt att det skiljer sig från allt jag minns och har begrepp om. Då är det som svårast att också hitta plats för mig själv i berättelsen. Mitt namn nämns men jag passerar som en skugga bland orden. Även andra personer går omkring mellan sidorna som tvådimensionella figurer – som klippta i sotat papper.

Det verkar vara en smal och krokig stig till fast mark i någon annans dagbok. Troligen även i sin egen.

Dessutom är kasten snabba, plötsligt badar man i kärlek. Från en treords-mening om nattens ryggont, till en ny som på lika få ord, blir en våg av nära och omedelbar kärlek. Inför något som en nära person gett eller visat.

Oftast är det de vardagliga anteckningarna som målar upp den tydligaste bilden. Som sätter färg och form på 1969, 1970 och 1981. Och på farfar.

Tror jag i vilket fall. Fallgroparna är troligen större här än i mitt eget minne. Men jag fortsätter läsa. I tron att det breddar en bild, fyller i gamla hål och öppnar tidigare stängda dörrar hos någon jag varit nära. Men troligen är det väl mina egna dörrar som jag står och rycker i och de egna hålen som gapar tomma.

Grattis på etthundratvåårsdagen farfar! Och tack för att du skrev.

Vaken? Jodå.

Media slår knut på sig själv i tävlan över hur bäst, störst och mest spegla ett kommande bröllop. En hysteri värdig en doktorsavhandling. Men i vilket ämne?

Kan inte låta bli att slås av hur Hovstaterna lyckats använda modern kommunikation på ett sätt som skickar mig som tittare 50 tillbaka i tiden. Stelast på planeten sitter sällskapet i sin youtube-kanal, gömda bakom ett stort bord, för att hårt regisserat titta på varandra och i kameran. Och för att läsa upp sina hälsningar till ”svenskarna” därute, korta meddelanden men långa nog för att kräva manus, med blickarna strama och uppfordrande i kameran. Vem pratar de till?

Den enda som inte kan hålla manus är den äldre mannen som slipprar omkring lite med syftningarna och nästan släpper in lite spontanitet. Lite, lite som när han och då blivande frun själva berättade om sin egen lycka i tv. Hittar klippet i SVTs goda arkiv och de första minuterna innan intervjun ska gå igång är de bästa. För 18 sekunder in i filmen nedan, vad gör karln?

Efter att ha hälsat på en skönt skäggig Claes Elfsberg med en vidunderlig kostym, får han ett sekundkort litet spel. Knäpper till med fingrarna, som om han tvivlar på att vara vaken. Sekunden senare, inser sin vakenhet, sneglar med blicken och nickar kort och bekräftande för sig själv. Jodå, visst vaken.

”De är efter oss – ska vi stanna och slåss?!”

Per Perssons nya skiva Öster om heden (helt lagligen) impulsinköpt rullar runt i lägenheten. Och det är som om våren och värmen följer med runt i bakhasorna. Eller om det bara är hettan av ett drypande svettigt minne av igenimmade fönster på Järnvägshotellet i Ljusdal. Med smak av varm öl, tinnitus i dova öron och kroppar som smetas, klibbar mot varandra i takt på en minimal yta golv. Av mer öl som var kall och ett vattenfall av glädje i magen. Och en trängsel så olik Slussen en mörkrets eftermiddag i februari, men fylld av intensiteten i att vara olikt lik de många som var all den värmen.

Var kan man månntro få ett stycke av detta i vår?

Snövintern 2009

”Snövintern 2009” känns som en hyfsat feltänkt rubrik när man bor på dessa breddgrader. Men se, inte allt är mörkerkvällar och asfaltsisgator i vår gemensamma verklighet. Istället kan promenadvägen till jobbet se ut som såhär:

hamra-vinter

Inte illa, inte illa alls. Och visst är det en viss syster som ses spegla sig i vackra vintergatan. Tack för den!