Landat och julen

Visst liksom känns det i luften- helt rätt! Eller kanske som en mjukt surr i magen. Att bror har landat på moder Sveas vinterbruna mark tillsammans med hela den nu utvidgade familjen. Mötte upp klanen med fem minuter tillgodo på parkeringskaoset Arlanda. (Hur man än gör och hur man än kör så står det två taxibilar i baken på en med blinkande hel-halv-helljus. Tills det stannar någon likadan som en själv och släpper ut en från den refug man tydligen parkerat på lite snett men snyggt.)

Och det var som om de aldrig rest. Som om åren inte gått, tiden inte funnits och varit tvungen att passera. Som om de klev ut igenom just de där dörrarna för en sekund sedan. Faktiskt. Och jag älskar det. Förmågan att bara trycka bort det som inte var lika bra som det som är bättre.

Har du någon julkänsla då, frågar folk. Jag har hur mycket som helst! Skulle lätt kunna dela med mig om det behövs. Blir till och med glad av att det lullar runt en tomte bland barnfamiljerna i Högdalen, bjuder på pepparkakor ur en burk, helt tydligt rätt så dragen med tomteskägget lite nedhasat över bröstet. Ingen vill ha några kakor utan flyttar sig diskret undan när de ser tomten ta fart och fokusera. En hel och ren cliché alltsammans. Bara måste le och stanna för att ta en pepparkaka och höra tomten säga gojulgojul och slira vidare. Julkänsla?! Come and get some!

Nu lagar vi mat igen. Till en Staropramen. Alldeles lagomt beskt surr på tungan när man ska krama in fetaostbitar i köttfärs. Till det blir det bara grönt. Och som avslutning en helt ny ost som ropade efter C när hon passerade kyldisken. Ta hem mig! Eller släck lyset och låt mig implodera hela butiken till en lika oundviklig Carmina Burmana. Lovande.

Så nedan ett smakprov av en liten del av all denna känsla. Jag har inget riktigt begrepp än om vad detta handlar om men låten är lätt det bästa jag hört på mycket länge. Om du vill så kan du försöka se bortom överspelet och ge din tolkning av vad som egentligen visas i de sista minuterna. Oavsett faller jag som en mycket tung fura Thomas Dybdahl.

Dybdahl är norrman och jag tror det är dags att fundera på den där emigreringen igen.

Klockan ringer helg i ett brillers liv

Och jag börjar med ett citat: ”Man ska inte förakta missbruk av olika slag och människans behov av att känna sig lullig.”

Vi har precis bestämt vad vi ska laga till middag idag. Och receptet inleds med meningen: ”Mustig är bara förnamnet på den här grytan.” Till det dricker vi Flagga Rocca Guicciarda Riserva 2005 (nr 2723). Efter att tweakat till receptet som åtföljer bolagets deskriptiva text av vinet landar vi i kalvgrytans heliga land. Förväntningarna är stora då det i receptet ingår en finbryten bit choklad och (efter att ha läst lite krokigt) en hel näve chili. Herre jisses.

Jag tvivlar på om det klassar in som missbruk men målet är definitivt att få känna sig lite lullig. Både av maten och av vinet.

De sex första hyacinterna har precis vissnat ned bredvid mig. De sju första apelsinerna sprängdekorerade med nejlikor sjunger sin svanesång. Julestjärnar har redan lyst upp vårt balkongfönster i tre veckor. Det är dags för andra andningen i nedräkningen mot juldagens morgon av sömngrusiga ögon i smällkall kyla. Bligandes mot prästeländet som mässar oss svagt mellan körens samstämmiga klanger av Halleluja och stilla nätter. I år har vi kommit igång med julmyset i godare tid än vanligt. Kan det bero på åldern? Eller är det bara en helig längtan efter att få snubbla fram i varma tofflor, tröttglad och lite lullig med en kopp glögg i näven.

Aldrig tidigare har jag köpt så mycket glögg som just i år. Både årgången 07 och den whiskyspetsade Dufvenkrooks har hettats upp i hemmet. Förutom Blossas vin och starkvinsdito. Och jag måste tycka om havtorn och kanel i årgångsglöggen. En mix av hälsokostaffärens rot- och gräsdoft och det varma mjuka i kanelen. Ger också en svag mentolsång upp i näsrötterna. Mycket fint.

Håller detta i sig kan det mycket väl bli en hemkokad variant till nästa jul. Dufvenkrookens variant håller en god riktning men är lite för blyg i smaken för att jag ska ropa hurra.

Nu är det dags att ge sig hän till den chilidoftande grytan. Den verkar kunna göra den mest hårdhudade thailändare svag i tron. Men gudomligt. Stämplar ut på ännu ett citat: ”Det är farligt att inte njuta, man blir en obehaglig människa som hatar det man älskar, om ni fattar.”

Fyra träffar på Google

Efter att ha raderat mitt konto på Fejsan för en hög månader sedan lovade jag mig själv att inte skaffa något nytt. Jag vet inte riktigt varför. Raderade gjorde jag nog mest för att det faktiskt gick. Tror inte jag sett den funktionen på någon annan liknande kåmjuniti. Hos alla andra är man odödlig. Vilket är ju en spännande tanke i sig.

På jobbet surrar Fejsan bakom var och varannans mejlprogram. Folk hittar andra de glömt de kände var och varannan dag och blir nya kompisar över landskaps- som klassgränser igen. Det verkar skoj.

I tidningarna jag läser omnämns Fejsan i så hög grad att man blir lätt illamående. Vilket genomslag. Själv önskar jag mest att min kusin kunde köpa sig en ny dator snart. Eller så har han redan gjort det och ligger och gnider inne på Fejsan han med (gör du det?).

Nej, men man blir lite utanför. Och det var kanske därför som jag raderade mig. En modern variant av att inte ha någon tv. Att välja bort en del av den ständiga uppkopplingen.  Har inte det minsta aning om vad jag vill säga med det, men jag säger det så hela (den uppkopplade) världen kan läsa det.

Fyra träffar på Google får jag när jag söker på Delinskorv. Låt oss ändra på det! Passa på att ta vägen förbi t-centralen i helgen då Ljusdals kommun arrenderat en del av stressfabriken för att visa upp sina fördelar. Varav Delinskorven är en som också säljs på plats på stationsgolvet. Ser du en snubbe snubblande därifrån med långa kassarmar så är det jag.

För övrigt STÅR JAG UPP OCH HURRAR för att idioterna fick en fyra år lång dom mitt i magen idag.