Horses and boxers

Söndagskväll med hemlagad lasagne i sällskap av vår gode vän australiensaren Lindeman (nu när de riktiga har lämnat oss) efter en dag av vårstädning och fönsterputsande. Jag tror på fullt allvar att man rensar själen från skräp då man städar utvärtes. Åtminstone om man inte missbrukar städning som terapimetod. Men den risken känns inte särskilt överhängande i det här hushållet.

Det här hushållet invaderas för övrigt inom kort av skäggiga män i arbetskläder. Stambytet inleds nästa vecka. Efter uppsminkningen ska fastigheten ut till försäljning. Våra grannar hänger röda fanor ut genom fönstren. Själv hänger jag mest läpp. Jag håller av Högdalen alldeles precis som det är; alldeles perfekt sunkigt. Nåja, vi får se. Men tolka mer än gärna detta som en mindre subtil bön (läs: uppmaning) om att bjuda oss på middag oftare i veckorna de närmaste månaderna. Man riskerar att bli intagen på hospital prematurt annars. Jag har frågat grannarna som går igenom helvetet just nu. Potta när man blir kissnödig och borrar som får hjärnan att vibrera. Det kan fälla den bäste.
Men egentligen skulle det här inlägget handla om musik. Jag har tursamt nog hittat ett par allierade på jobbet som intresserar sig för sådan. Häromdagen hade en av dem den goda smaken att spela ett nytt band för mig som jag måste unna alla andra immediately, if not sooner: The National.  Bästa skivan heter Boxer. De får mig att tänka på Tindersticks, Joy Division, Bauhaus och Nick Cave på samma gång. Det bästa av fyra världar, således: bossanova, melankoli, åttiotalstrummor och pretentioner. Från New York. Vad mer kan man begära?

Jo, kanske lite skäggigt ylande. Vilket osökt får mig att tänka på det andra bandet jag upptäckte härom veckan.  De var här i torsdags men  biljetterna var slut. Och förmodligen gör de sig ändå bäst i en Ipod under en lång bussresa. Om The National är intellektuellt urbana så är Band of Horses agrart sentimentala. Sällan har jag hört något som låter så uppriktigt trängtande och desperat. Samtidigt som det är både drömlikt och filmiskt. Amerikanska södern-romantiskt sockersött och sönderslitande på samma gång. Cease to begin heter bästa skivan.

Nu doftar det från ugnen och jag tror att det är dags för söndagsmiddag. Sedan ett parti Sybarit och en omgång Morse om jag får som jag vill. Sov gott Sverige, och kom ihåg; ni duger. Puss.

”Att vara eller inte vara”. Jag föredrar att vara.

Läser idag om H D (egentligen Hilda Doolittle), en kool modernistisk poet som till skillnad från de flesta av sina samtida kvinnliga författare inte använde sig av manlig pseudonym. I stället publicerade hon allt under de mystiska initialerna ’H D’ och vägrade ställa upp på fotografier.

Hon ville att hennes lyrik skulle läsas bortom kön och alla sociokulturella attribut som hör därtill. En äkta queerpionjär alltså, en sisådär sextio-sjuttio år innan Judith Butler och gänget på allvar påbörjade dekonstruktionen av könen.

Undrar om det över huvud taget skulle fungera idag? Kan man vara anonym på 2000-talet? Förmodligen inte. Annars funkar ju mina initialer C P rätt bra. Låter inte så litterärt kanske, men det väcker i alla fall associationer om den svages röst i samhället och dylikt. Kan ju vara användbart.

Nej nu ljög jag. Faktum är att ovanstående rader skrevs för sisådär ett år sedan. Men jag var ju tvungen att ha en ingång. Hur hittar man en ingång när man inte bloggat på ett halvår?

Rubriken, däremot, är hämtad ur en elevtext som jag tog emot via mejl idag. En väldigt kort och väldigt kaxig analys av Hamlets kända monolog, som jag bara var tvungen att citera.

Som ni säkert lagt märke till (mitt ego säger mig att det måste vara så) har jag försvunnit en smula ur det offentliga samtalet ett tag. Tillvaron som gymnasielärare? Den är både intensiv, oväntad, skräckinjagande, fördummande, utmattande och utvecklande. Allt på samma gång.

Man odlar femtio relationer per dag, cirkus. Därför intensivt. Oväntat därför att man plötsligt, efter en svensklektion en ovanligt grå torsdagsförmiddag, får kontakt med en intill döden trött sjuttonåring som plötsligt får för sig att man är värdig att lyssna till hans bekymmer. Skräckinjagande? När man har 33 skeptiska emon framför sig som simultant försöker bestämma sig för om man är en tråkig tant eller en ändå rätt lyssningsvärd fröken. De sekunderna kan vara otäcka. Första möten.

Fördummande för att jag ibland känner att jag varken har tid eller ork för mina egna tankar. Ljuva tid då man kunde sätta sig på ett fik och reflektera över en bok i tre timmar, bara för att man hade lust. Utmattande? När man efter en lektion känner att svetten rinner, faktiskt rinner nedför ryggen när man försökt att förklara begreppet ”tes” i närmare en halvtimme för en skeptisk klunga pubertaler.

Och så utvecklande. Idag var en sådan dag. Jag är (obetald, don’t ask) ledare för en jämställdhetsgrupp inom skolans kollegium. Idag såg jag plötsligt mig själv uppifrån; jag sitter runt ett bord med en sextioårig gammal fackligt engagerad rävlärare, en bikerkille med helskägg som arbetar på Fordonsprogrammet och en folkpartistisk, något streberaktig ekonomilärare och diskuterar jämställdhet och sexuella trakasserier ur ett kollegialt perspektiv. Huruvida vår arbetsplatskultur är öppen och tillåtande ur ett HBT-perspektiv. Vilka möten ändå, som jag aldrig skulle ha upplevt om jag inte valt den här vägen. Ever.

Nu är det fredag. Tack. Jacqueline Taieb sjunger ”tranquillement” och precis så vill man ha det. M rör i risottogrytan och jag har precis öppnat en flaska Allesverloren (allt må vara förlorat för Pär Nuder men här i High Valley spirar hoppet ännu). Min pappa ringde söderifrån för en stund sedan och berättade att han, sextio år gammal, har upptäckt skönlitteraturens underbara värld och bad mig att mejla honom en litteraturlista.

Jag tror bestämt att detta är en undrens tid. Tillbaka till fransmännen i Hamra , alltså. När ett nytt år börjar med att en fransman ställer sig upp i hjärtat av Orsa Finnmark, med handen på hjärtat för att sjunga la Marseillaise, då kan året inte bli annat än mirakelartat. God helg på er alla!

Var god jäs i 30 min

Vid 08.25 väntades jag dyka förbi tandläkare Rodica idag. Vilket jag så gärna gjorde. Mest för att när jag går därifrån, helst i arla förmiddagsstund, så känns det precis som om jag faktiskt uträttat något. Varit nyttig. Börjat dagen med ett storverk a la Herkules Jonsson, om du minns. Men det måste vara ett helvete att vara tandläkare, slog det mig när jag skulle till att betala. All denna ont-i-magen som ryms i väntrummet hela dagarna. Alla dessa förvirrade stirrade vilda blickar som kliver in i ens rum dagarna i ända.

”Hej, hej, varsogådåsitt. Idag så ska vi…” inleds varje besök och just precis då slutar förvirrade blicken lyssna för att koncentrerat kränga av sig jackan på stolen bredvid dörren, hrmmharkla sig och sätta sig osäkert på galonkalla stolen. Brickan fram under hakan, och sen den lilla landstinghakklappen som skickar en rakt tillbaka till spädbarnsåldern, och ”nu så sänker jag stolen…”.

Det är inte direkt jordgubbar och champagne (sorry Johnny!) som man gapar upp stort för sedan. Men ändå. Jag gillar det lite i smyg. Just därför att det gör mig så där sjukt härligt helylligt duktig och småstolt vuxen. Eller så har jag böjelser jag inte vågar medge.

Nu jäser pizzadegen på bänken i HighValley. Jäs gärna 30 min till 1 timme har jag googlat fram.  Visst måste det vara en sjujäkla skillnad på 30 min och 1 timme, eller?! (Stek gärna biffen 1 till 10 minuter…) Har aldrig lyckats bli sådär alldeles nöjd med nån egenhändig pizzadeg. Vill lite för mycket gå rakt på den där med att singla och snurra tror jag. Att det blev pizza är M:s förtjänst som berättade oerhört underhållande om gårdagens bak med djup inhalering av en påse mjöl i värsta husmodersanda. I min egen vetenskapshysteri har jag beställt The Science of Cooking som kanske kan lösa upp det där med jästen.

Allt medan  (håll i dig nu!) Springsteens Born in the USA-platta hjälper mig sänka en till ett par Krusovice. Men den är omöjlig att skriva något vettigt om. Förutom att den bitvis som kliar under huden som ylleallergi samtidigt som den är finaste varma olivolja insmord. Det blir jag inte klok på.

Nu längtar jag efter något nytt. Läste om Lykke Li i hemska MetroellerCity och undrar lite om det borde lyssnas på men tvekar. Läskiga jämförelser med Björk som bara gör det svårare att förstå, ta in och tycka och tänka själv. Nästan dolt för mig själv föder jag tankar om en värld utan medier, alla medier, där det blir lite lättare att andas och vara. Lite mindre hysteriskt. Aningen mindre uppraktiansiktet godkänd eller inte och överallthelatiden tänk inte själv för det är redan klart. Eller så är det åren som just kommit på posten.

31 fulla fransmän på samma veranda

Första veckan nedbrottad, utkämpad, slutsliten. Helgerna var inbäddade. I vitaste snö, kärligaste kärlek och varmaste släkt och vänner. Hur hade du det?

Vi hade släktrekord i år tror jag. 23 stycken fina ena trängde ihop sig för en hyllad kalkonmiddag på juldagen hos mor och far. C och jag preparerade dubbla kalkoner och serverade med potatis från Hasselbacken. En skysås spetsad med sherry och stora mängder känsla gjorde tallriken komplett. Avecen fick oss ut på verandan för en blivande klassisk släktbild.

Nyårsaftonen blev än galnare. Efter en nyårssupé på vildand* i sällskap av ett trettiotal fransmän som begett sig till Hamra för att åse snön, hamnade vi på farsgubbens veranda, både vi och fransmännen. Där bjöd vi så gott vi kunde på bubbelvin, rom och Jeltsinvodka samt sjöng sånger som fick tallar och granar att barra. Far hade jämt skägg med att dirigera den plötsliga nyårskören.

Så började året 2008. Det kan inte bli annat än ett fantastiskt oväntat år som nu rullar in.

* Om vildanden finns en egen historia: elbolaget Fortum drabbades av ett strömavbrott under dagen före nyårsafton. Felet spårades till närmaste ställverk och när servicepersonalen nådde fram till verket möttes de av en oväntad syn. I den vita snön under spindelnätet av högspänningstrådar låg ett dussin vildänder döda. Lösa fjäderpennor spridda i nysnön. Den rådiga servicepersonalen samlade in änderna och en telefonkedja upprättades snabbt mellan serveringarna på bygden. Hade någon av dem fortfarande ett varmrättsbehov inför den stundande nyårssupén? Men de hade alla redan fixat sina rostbiffar och kalkonfiléer. Fortumpersonalen var redo att ge upp och låta änderna vila i frid, när en av dem plötsligt erinrade sig ett tidigare vinterbesök på en liten servering, i en ännu mindre by, långt ut i kommunens utkant. Där serverades alltid från en överraskande bred meny, kulinariska höjdpunkter till oväntade sällskap. Så fick vi njuta en himmelsk anrättning på färskaste vildand på självaste nyårsafton 2007/08.