Far out.

Instrumental musik är något jag vanligtvis rynkar på näsan åt. Associerar det till jazzkatter som står och nickar till obegripliga klarinettsolon och onanistiska bluesalster à la Roffe Wikström goes hybris. Men nu har jag hittat ett instrumentalt band som jag verkligen gillar och det bör ju uppmärksammas! De gjorde i princip all musik till strålande feel-good-utan-att-bli-corny-filmen ’Little Miss Sunshine’* och det är de låtarna som är bäst enligt mig. När jag letade upp bandet i fråga visade det sig att de faktiskt visst sjunger ibland, men att de – hör och häpna – faktiskt låter ännu bättre när de låter bli. Kolla in Devotchka innan någon annan gör det!

*Där man för övrigt kan få höra underbara repliker som: ’Is that Nietzsche? You don’t speak any more because of Friedrich Nietzsche. Far out.’

Böcker, böcker, böcker

1. En bok som förändrat mitt liv
Simone de Beauvoir: Det andra könet

2. En bok jag läser mer än en gång
Sigmund Freud: Fallstudier

3. En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö
Michel de Montaigne: Essayer I-III

4. En bok som fick mig att skratta
Nina Hemmingson: Jag är din flickvän nu

5. En bok som fick mig att gråta
Selma Lagerlöf: Kejsaren av Portugallien

6. En bok jag önskar hade skrivits
Gudrun Schyman: Tjugo år som feministisk statsminister: en självbiografi

7. En bok som inte borde skrivits
Annica Dahlström: Könet sitter i hjärnan

8. En bok jag just nu läser
Agnes von Krusenstierna: Fröknarna von Pahlen III: Höstens skuggor

9. En bok jag tänkt läsa härnäst
Mare Kandre: Aliide, Aliide

10. Detta är inget kedjebrev. Men kanske inspiration åt någon annan bloggande bokmal?

Nu lägger sig vårdepressionen

C tyckte jag skulle koppla tillbaka till förra årets vårmusiktips och det är ju en brillo idé. Så första tänkte jag skriva varmt, ohejdat och oförskämt hyllande om Säkert!. Som ju är helt magiskt fantastiskt mjukt, hårt och rakt i magen. Men vid det här laget har halva Sverige och hela bekantskapskretsen upptäckt henne på svenska.

Så rullar Mika runt, runt i högtalarna i köket och är helt vårvarm och skitbra. Så då började tankarna snurra hur man gör denna fantastiska människa rättvisa. Den enda liknelsen jag kommer på är att detta är som att skaka en magnusflaska bubbel, smyga av korken och sätta flaskhalsen mot läpparna och explodera inifrån! Vilket är en bra sak och väldigt vårlik.

Efter att ha exploderar färdigt så inser jag ju att det som jag måste skriva om är Leonwalls (som vi hade den underbara turen att se på Landet för någon vecka sedan). Detta blir också en omåttlig hyllning till kreativa vänner, helt utan att rodna.

Egentligen förstår jag inte alls varför det här bara hoppar rakt över alla hinder och in i mitt hjärta. Det är inte enkelt att hitta en solklar menad mening i textraderna. Och det brukar jag vara en sucker för: att hitta budskap och små historier. Som hos Säkert! – rakt och smart och rätt på men med bottnar.

Men så, helt plötsligt, efter tredje lyssningen finns de ju där, men mycket mer mittemellan orden och musiken. I Annas röst (som är alldeles egen och självklar), i tonerna omkring och i gitarrerna (som studsar), basen och i orgelslingorna (som lirkar sig omkring som murgröna). De kikar fram som ett kittlande i magen, ett stamp i foten och huvudet som obevekligt börjar gunga. Och ofta med en sorgsen botten men också med en solvarm fläck i ansiktet. (Lyssna till de allra sista sekunderna på Hold on tight där det har smitit med en djup suck (höj volymen!))

Medan Valsen tar dig i hand och snurrar upp dig till en spiralglass, skulle Hold on tight kunnna driva dig rakt ut över ett klippstup om den skulle vilja, och bakom kommer Hope (som tyvärr inte finns på myspace) dundrande rakt i ryggen som ett obevekligt ånglok där Johnny Cash leende står vid spakarna.

Tillsammans tar Leonwalls tag i håret på mig och lyfter vårdepressionen rakt upp och ut. Och det en definitivt en bra sak.

Hej, Freud

Jag har en ovana som går ut på att om jag ska säga ett sammansatt ord i två led så kastar jag om de inledande ljuden i båda leden. Hängde ni med? Om jag till exempel ska säga ”dammsugare” så blir det ofta ”sammdugare”. Det finns ett namn på fenomenet, men det har jag glömt bort (hjälp mig, A, min fonetikgudinna?). Detta exempel var ju tämligen harmlöst, men ni skulle hört mig härom kvällen.

Jag och M, frusna men uppsluppna och glada, med varsin öl i värmen på söderpuben, efter feministdemonstration där slagorden ur våra munnar bland annat ljöd: ”Inga pigor åt överklassen, låt dem städa de egna dassen!”. Vi pratar om att jag börjat träna. Jag berättar om en tjej jag såg på passet idag, 11 år sådär och barfota, och så skulle jag säga att hon förmodligen blivit ditskickad av någon träningsivrande förälder. Varpå det slinker ur mig ”hon har förmodligen blivit skitdickad av någon förälder”. Skitdickad! Alldeles själv uppfann jag på ett kick ett vidrigt pedofilt ord. Vad rör sig egentligen i min hjärna när jag ser elvaåringar? Vill vi veta?

Nej. Men lite roligt var det ju. Ändå.