Jag vill ligga med SVT

Trots allt spott och spe som SVT genomlider på dagstidningarnas kultursidor nu för tiden – anklagelser om kommersialisering och annat – måste jag älska dem. Visst, schlagerfebern har kanske slagit klorna i public service på ett omotiverat påfallande sätt i år – men kolla in DN kultur idag och tala om för mig på vilket sätt deras storögda schlagerspecial skiljer sig från Luuks storvulna jinglar. Det sätts betyg på bidragen hej vilt och, tro det eller ej, i dagens nätupplaga talas det om nakenchock (om än med en lagom nedlåtande, insatt ironisk blinkning). Detta till trots spyr man i DN galla över kommersialiseringen av public service. Och Leijonborg ojar sig över bristen på djup i SVT. Hej upp-och-nedvända världen.

Folk är så förbannade på SVT:s vanvördiga utveckling och den diktatoriska digitalTV-övergången att de kommer hit i skåpbil från Chile (fråga mig inte hur de tog sig över havet) för att rigga upp pirat-TV-stationer på Södermalm i ren protest. Trots denna i viss mån befogade kritik kan jag inte annat än mysa när jag läser kvällens tablå i SVT 1: en frankofils våta TV-dröm. 23.25: À bout de souffle. 00.55: Pierrot le fou. 02.45: Le mépris. Allihopa Godard. Slå mig en pling, någon, när TV4 kontrar med en Truffaut-kväll.

Nej, jag skulle ligga med public service vilken dag som helst. Oavsett vad DN:s skitnödiga, dubbelmoralistiska kulturredaktion och skenhelighetens skyddshelgon Leijonborg kläcker ur sig.

Idag ska jag äta ännu en semla

Hemma från jobbet idag. Men jobbet har följt med hem. Sitter med en illasittande inflammation i höften stilla i den röda fåtöljen. Rör mig mellan köket och datorn knarrigt och stelt som ett äldreboende. Men det ska bli bättre med lite piller säger doktor Per. Så jag äter piller.

Och snart ska jag äta ännu en semla. Den andra för året. Denna köpt på ICA med utgånget datum och röd prislapp. Torr i kanterna troligen men det gör inte så mycket för den ska få bada i varm mjölk.

Omkörd av en dam på 75plus på väg in på vårdcentralen idag funderar jag över att bli gammal. När kroppen snart sviker tankens snabbhet men omgivningen virvlar på som vanligt. Och en enkel sak som att ta sig ombord på tunnelbanan är jämförbar med en tekning i ishockey. Verkligheten är i nutidens utkant men också i den hopplösa mitten av öppningen på tunnelbanedörrarna. Där det verkliga kriget pågår.

I vårdcentralens väntrum, längst bort i kallgula korridorer sitter vi så, 12 sjuka själar, och ägnar oss åt att aktivt inte prata med varandra. Bikersnubben i läderbrallor bläddrar i månadsmagasinet iForm. Pappa med två barn fnipplar med sin mobil: ”men mötet har jag flyttat till imorgon förmiddag”. Äldre man med vitt vågigt hår (har jag inte sett honom förut) går långsamt genom rummet och slår sig tung ned i en stol, kurar med jackan i knäet och klipper med ögonen. En tant med blå överdragsplast på skorna tittar sig omkring anklagande, som om vi andra hindrar henne från att träffa sin läkare.

Förresten har över hälften sådan där blå överdragsplast på skorna. Ska man ha det – var fanns den – är det för smittorisken – eller har de för evigt dragit in på städningen av just dessa korridorer?

Varje minut kommer det in någon och ropar upp någon persons namn. Vilket underligt jobb! Att dagen i ända gå ut och in från sitt kontor för att ropa upp helt okända människor. Som tungsinta och svårmodiga följer med tillbaka. Hur många kan det bli på en dag?

Så ropar någon mitt namn. Eller nästan: ”Carl Trogen!” Det kunde lika gärna varit min far. Så jag tvekar en bråkdel av en sekund. Men följer med in på ett kalt, plastdoftande kontor med utsikt över Tussmötevägen.

Det yr snö därute.

Att sedan gå därifrån, genom yrsnön som fastnar i håret, för att köpa en semla, är lite av en befrielse.

Verklighetens fram- och baksidor

Visst är den fin vår nya blogg! Lite grafisk sådär. Inte minimalistisk, märk väl.

Så where to begin efter denna obscent långa frånvaro? För enkelhetens skull kanske i nuet. Är sådär söndag kväll-avslappnad som man bara kan vara då man inte ens klätt på sig ordentligt när klockan är över åtta, Ray Lamontagne smeker örona ur högtalarna och glaset med rödvin är halvfullt.

Efter tre månader av intensiv men behaglig social fobi, som en direkt effekt av uppsatsarbetet, har bubblan på ett brutalt sätt brustit och jag börjar träna på det där med andra människor så smått. Tillbaka på Lärarhögskolan för sista terminen innan examen alltså. Och direkt ut på praktik med inneboende verklighetsclash efter en vecka. Efter lite välriktad lobbyism fick jag dock lov att göra min praktik på min vän Å:s arbetsplats, en liten trivsam skola norr om stan. Och med tanke på att jag i snitt träffat fyra människor i veckan mellan oktober och december tycker jag att det går riktigt bra. Det är en konst att vara vänlig, alert och representabel. Man får se det som ett experiment. Jag fick ju trots allt bara tre blackouts under senaste lektionen.

I fredags hade jag ett long overdue födelsedagskalas sådär i all enkelhet. Det är en härlig känsla att samla människor man gillar i samma lilla lokal. Inte minst när man märker att de verkar uppskatta varandras sällskap. Kvällen innebar en grandios premiär; äntligen fick jag träffa klicken från Märran efter ett och ett halvt års mytbildning, helt i nivå med the Scarlet Pimpernel. Upplagt för antiklimax men resulterade snarare i mersmak.

Finbesök från Hamra hade vi också. Jag tycker inte att jag pratade mycket med någon egentligen, gick nog mest omkring och bara stortrivdes. Och sen, plötsligt, var det slut. Jag hann inte säga till hr G att jag tycker att han är en lysande skribent eller till Poppis att hon har en jävla imponerande pipa. Det var bara att gå och lägga sig. Men med kärlek i magen.

Imorgon ska jag på studiebesök till Svenska Akademien. Om ni vill att jag ska framför något särskilt om Horace val av frisyr eller nobelpristagare har ni till halv åtta imorgon bitti på er.

Vi är här igen!

I nya kläder. Med ny mössa och skåpen fulla av ny mat. Vi skruvar fortfarande bakom kulissen men nu med öppen ridå. På mössan står det nu High in Highvalley. Vad det betyder må utröna tillsammans tror jag. Men sist jag hörde nåt så sjöng trädkronorna om fler ord och snyggare formuleringar än tidigare. Men det är troligen bara rykten.

I vilka fall: bienvenu, willkommen, welcome!