HighInHighValley

Den var riktigt bra. Tackar som frågar. Lämnade in råmanus till uppsatsen i fredags och var således ledig för första gången på ett bra tag. Har knappt lämnat dalen på flera veckor, annat än för att träffa andra ditoskribenter och pretta loss över ett glas på lokal.

I fredags tyckte jag det var dags att bjuda tillbaka kärleken eftersom han på ett så övertygande sätt tog hand om mig förra helgen då jag satt och skrev. Så det blev getostcrème i bresaolaknyten och kawarmalammgryta (vi har en halv lammkompis i frysen som smakar kalas). Sen hade jag tänkt ost till efterrätt men det fick liksom inte plats.

I lördags var vi på Saga (bästa biosalongen i stan upptäckte jag) och såg The Science of Sleep av Michel Gondry som gjorde Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Den här var annorlunda – mörkare, ännu mera drömsk och nyskapande. Fast inte lika bra som den förra ändå, älskade de där aha-upplevelserna som rann nedför ryggraden. Sen hem och då fick osten plats, och vinet med.

Igår blev det äntligen dags för det Bakelitregisserade julbordet på Rosendals värdshus. Premiär för mig – ännu ett vuxenstreck att rista in i väggen – och vilken premiär. Nysmakade rätter att lägga till CV-n är rögad ål, (slarv)sylta, syltade kantareller och grisfötter (!). Eller i singularis. Grisfot. Och farmor, I regret to say, du hade fel. Det är inte gott.

Gott var dock en massa annat och koman inföll sig lagom till första varmtallriken. Men trots att jag bara fick i mig en köttbulle och inte en enda prinskorv var det ett prima julbord. Värsta julchocken, tingeltangel och granris överallt. Vi gick som grosshandlare (bakåtlutad överkropp och en lätt bredbenthet) ner till Gamla stan där vi ”bara skulle ta en Irish coffee” med J på Mandus att värma oss med. Men där var så härligt varmt och välkomnande (matronan på Mandus, vill du adoptera mig?) så det blev flera flaskor vin och samtal om ambitioner, visioner och pretentioner ända tills schlagerbögeliten ramlade in på mellanstopp innan Patricia vid midnattstrecket.

Därför sitter jag här i endast stortröjan, oduschad, och är lyckligen tacksam över att få vara ledig idag. Fram till ettsnåret låg jag i sängen med Lyrikvännen och myste. Men imorgon börjar allvaret igen – då ska jag träffa min (kvinnliga) Jean-Paul Sartrelookalike till handledare och få respons på uppsatsen. Så korsa ett par hårstrån för min skull.

Här följer ett litet bildspel som bär det vackra namnet tvåsamheten. Missa inte den sista bilden som säger allt om kroppslig kärlek och a whole lot a loving going on. I övrigt kan den lilla filmen sorteras in bland de där kortfilmerna som gjorde sig själva, utan att behöva så mycket mer än lite kärlek och några skratt.

Download linkTryck på play du.

Efter fåfänga försök att ta mig till bolaget tisdag och onsdag, klättrade jag idag in genom samma port på Rosenlundsgatan, ungefär samma klockslag som i måndags. Kvart i arton. Och idag verkligen med ett ärende. Mitt förra besök väckte en sådan skrivglädje att jag längtat efter att åter äntra arenan.

Förbi en milt överseende säkerhetsvakt i trappan, stävade jag in likt ett guppande skepp, gluggarna störtöppna och med hjärnan i anteckningsläge. Men som det så ofta blir när jag verkligen försöker ta in, lagra och minnas, rinner det lika mycket ut som det stannar kvar.

Men inga vidare bortförklaringar. Jag hade ju ett ärende som måste redovisas.

Torsdagsdrinkarna och jag har mycket litet gemensamt. Eller kanske tvärtom har vi allt gemensamt. Folksamlingen omkring mig (för det var betydligt fler i spritkorridorerna idag än i måndags) hade många olika mål i sikte. Det liksom låg i luften. En mångtydig parfym av viljor och önskningar; förhoppningar och målsättningar. Förbi mig gled en man, ivrigt spottande i sin mobil, med varukorgen full av Staropramen (burksorten). Bakom honom till höger, böjde sig en ung kvinna ned vid hyllan för vinnyheter med tvenne Agrest de Guitard i famnen. Även hon med örat i sin telefon.

Efter ett snabbt ögonkast till kassorna blev blandningen av röda, vita och mousserande viner mitt minne snabbt övermäktigt. Fantasin formligen måste ha exploderat på de två dagar jag missat att besöka butiken. Dessutom pågick ett småtrevligt, skojfriskt bubblande mellan kassörerna och konsumenterna. Surmulenheten hade bestämt lämnats utanför dörren, tillsammans med mörker och snålblåst.

När jag så sökte mig in mot mitten av den lagerlika lokalen stod det klart att trenden jag sett från i måndags fortfarande gäller. Idag var glögghyllan än mer utplockad. Det såg snart ut som om de kan lida en oförlåtlig brist även på Blossas starkvinsglögg . Men än fanns det kvar av boxvarianten vilket i systemets katalog fått den illustra färgbeskrivningen: brun. Men minns var ni läste det först, det är glöggbrist på uppseglande i stan!

Väl stående vid beställningspulpeten igen, med en förgäves förhoppning av att få höra något exotiskt och spännande beställas hem, överhörde jag istället två män en skvätt äldre än än mig och med betydligt mer behåring i ansiktet, ståendes mitt ibland ölbackarna. Den mösslösa polarn frågade sin kompis vad han letade, varpå svaret kom kvickt: tja, nåt billigt men som ändå går att dricka.

Nu plingade det även i min lur varpå koncentrationen försvann för ett ögonblick. Så tyvärr fick jag inte se vilken pilsner som fick lida epitetet. Kanske det Starköl ,som kvinnan framför mig i kassan något senare byggde ett mindre berg av.

Färdigpratad hade även min hand slutit sig kring det dryckjom jag i detta nu insuper och avnjuter, och på ett ögonblick stod även jag i den småputtriga kassan, lite förvånad över att jag inte genomfört mitt ärende mer grundligt.
Men så i kassan till vänster om min så såg jag genast varför. Efter ett snabbt byte av kö  (där jag tog en liten förvirrad loop runt hyllan med fruktviner för att undvika irritation och undrande blickar) stod jag bakom ”the torsdagdrinkares dream”.

Den glasögonprydde mannen i mörk halvlång rock med skjortsnibb, hade plockat upp närmare femton olika flaskor på bandet. Högst i höjd tronade två buteljer Rémy Martin VSOP , en dricka inte många kolkar i sig av förströelse på en måndag då det är piss på tv.

Granner till den ädla drycken fanns ett par Viña Alberdi, ett litet kompisgäng Brown Brothers och där stod även någon Roodeberg . Tillsammans bildade de possy med vitingar bland annat av sorterna Villa Maria och Chablis .

När jag hystade upp min låda Barone Ricasoli kände jag genast att nu, ja nu får den ett ögonblicks lycka av gott sällskap av nya vänner. Och själv kan jag stäva hem, med fullgjort ärende, till en nymikrad bit lasagne att skölja ned med baronen.

Passerad vägen genom spritbutiken på Rosenlundsgatan på min väg hem från jobbet idag. Måndagskvällsmörkret är som gjort att förkvävas i en illuster glöggdimma. Tänkte jag och prommade vägen dit rätt nyfiken på den nya lingon/enbärsmakande Blossa-06. Men det hade resten av Sverige också tänkt så det var kraftigt slutsålt på den varan. Men inte går jag tomhänt hem, så det blev två flaskor av den ordinära glöggvaran. Det är ju så tryggt och säkert att få ramla hem med dubbla buteljer.

Det slog mig att det kanske är en alldeles speciell sorts människor som står där med mig i kön i sprithandeln en måndag kväll efter jobbet. Kikade så runt lite på de övrigas ransoner för kvällen. (För visst är det för omedelbar förtäring vi går på bolaget på måndag kvart i stängningsdags?!*)

Och måndagsalkoholisterna bär mycket gärna med sig ett (1) tetrapak med vitt vin hemöver. En skönt ljud det är att få klippa halsen av pappkartongen, väl hemma från måndagsotrevligheter och stresschefen.

Och bland de vita sorterna såg jag såväl det tyska lantvinet som Åkessons Tafelwein. Även om det också rymdes sexpack av Prippen eller ett par tre fyra Kungar i varukorgarna omkring mig. Kvinnan genast bakom mig tog också med sig en flaska av den nya Baileys Mint att skölja ned sina sex till åtta Stockholm festival med.

(Tänk att det går att vara pinknödig och samtidigt lite sugen på en öl förresten. Magiskt men sant.)

Starkspriten lyste dock med sin frånvaro. Lite väl tufft att riskera betongkeps redan på tisdag morgon måhända.

Ett par flaskor rött släpptes också genom kassan en bit bort från min. Samt en efterlängtad dunk Mauro några kunder tillbaka i kön från mig.

Ja, eller två flaskor starkvinsglögg då.

Imorgon rapporterar jag från vad som är hetast bland tisdagsalkoholisterna. Spänningen stiger…
* Nu stod det ju också en man debatterandes högt med en personal om ett totalt okänt rött vin vid beställningspulpeten i butiken. Vilket bevisligen var ett fall av planerad förtäring en helt annan veckodag. Men det räknar jag på undantag.

Har suttit fastkedjad vid datorn och skrivit lyrikanalys hela helgen. Det har dock inte varit det minsta synd om mig för det, eftersom M lagat fantastiska middagar (hemlagade kåldolmar! Lasagne! Lammkotletter!), korrekturläst och servat mig med ett glas vin då och då. Livet är gott, ibland till och med i november.

Vill tipsa om Kobra ikväll – detta vanligtvis briljanta program som ikväll förhoppningsvis blir ännu lite bättre än vanligt. De viker hela programmet åt musikfenomenet med det ironiska namnet Joy Division – det enda riktigt bra deppbandet genom tiderna om ni frågar mig – som senare blev det alldeles fantastiska new wave-bandet New Order. Sångaren Ian Curtis hängde sig på vinden 1980 (natten innan den första riktigt stora turnén, om myten stämmer) och blev såklart superikoniserad. En ny film om Ian Curtis, av Anton Corbijn, är dessutom på gång.

Forever young, som sagt. Missa inte!