Det är fascinerande vad man kan uppnå bara genom att vända något upp-och-ned.
Det gör Gerd Brantenberg i den orättvist bortglömda romanen Egalias döttrar från 1977, som jag sträckläste på bussen genom mörkret mot Hälsingland i helgen.
I landet Egalia är det kvinnorna som bestämmer. De försörjer familjen, har den politiska makten och gillar att ta ett glas med polarna på Klubben. De klär sig i byxor och skjorta och blir sällan emotsagda. De kommer hem från jobbet, sätter på mannen och somnar.
Männen har ansvaret för barnuppfostran och matlagning. De tvingas bära pehå, ta bort generande hårväxt och krulla skägget med hjälp av papiljotter. De går i obekväma skor och trånga särkar. Trots detta uppfattar invånarna – även de flesta män – landet som jämställt och rättvist.
Man resonerar som så att männen trots allt är det sårbara könet – de har ju könsorganen på utsidan och är dessutom biologiskt underlägsna eftersom de inte ens kan föda barn. Eftersom kvinnorna är gravida i nio månader och föder fram barnet helt utan mannens hjälp är det självklart att han tar hand om barnet när det väl kommit ut, stannar hemma och försakar sin eventuella karriär, eftersom han ändå tjänar mindre och är mer lämpad att ta hand om barn.
Brantenbergs bok är helt enkelt en lysande parodi på det rådande patriarkala samhället. Enbart genom att vara konsekvent tvärtom i språket uppmärksammar hon läsaren på hur ”könsligt” färgat vårt språk faktiskt är. I Egalia heter ”människa” naturligtvis ”kvinniska”. Det ”opersonliga” (?) pronominet ”man” heter ”dam”. ”Fröken” blir ”herken” och ”äktenskap” heter ”faderskapsbeskydd”.
Dessutom sätter hon fingret på feminismens medhängande problem – den av bland andra Maria Borelius hyllade ”livmoderfeminismen”. I Egalia hävdas det att män är skapta att ta hand om barn, de är ju så mjuka och snälla av naturen och egentligen vill de ju inget hellre än att vara hemma och sprida kärlek – varför ska vi då hindra dem? ”Det ligger i deras natur”. Genom att parodirera detta avfärdar hon den teorin (som ju tyvärr haussats av mången kvinna som kallar sig feminist). Vad Brantenberg gör är att påpeka att varken kvinnor eller män är godare män/kvinniskor, utan att det handlar om makt – inte biologi. Makt korrumperar, inte kön.
I Egalia bildas maskuliniströrelsen och, som Ebba Witt-Brattström skriver i efterordet, ingen människa som läser boken kan låta bli att solidarisera sig med deras kamp. Därför borde den här romanen vara en perfekt julklapp till alla män som ännu inte kallar sig feminister. Dessutom är den otroligt rolig. Läs bara inledningen till kapitlet ”De stora menstruationsspelen”:
”De stora menstruationsspelen i Milationsparken hade börjat och alla egalitaner gick kvinna ur huse för att delta i festligheterna. Hela parken vimlade av kvinniskor i alla åldrar. Kvinnorna spelade och drack med kamraterna, männen drog runt med barnen som kinkade och gnällde. Dam hade rest tre stora tält, en massa småtält, paviljonger, tribuner, bodar och provisoriska toaletter (tre damtoaletter och en herrtoalett, anmärkte Petronius). Den stora 50-damsorkestern spelade från paviljongen, och i tälten fanns olika aktiviteter.
Maskulinisterna hade speciellt lagt märke till det lilla porrtältet. Det var proppfullt med kvinnor som för en gångs skull hade tagit ledigt från gubben och ungarna. Därinne såldes stora färgglada tidningar med bilder av purunga pojkar med jättesmå penisar och fina tjocka magar (det rådande manlighetsidealet, min anm.) som slickade på stora kvinnors enorma bröst och klitorisar. De hade också en samling konstgjorda bröst i tältet. En del i vax och andra i skumgummi. I alla färger och storlekar låg de i rad på hyllan med bröstvårtorna spretande mot taket.
Herken Lisello, Petronius, Baldrian och Fandango stötte på den stora hornorkestern som just hade börjat sin första runda. Först kom två stora, mörkröda fanor som symboliserade menstruationsblodet. Sedan kom blåsarna, en orkester på tjugo gravida kvinnor som spelade en triumfmarsch, följda av en trupp på femton kvinnor, som viftade med menstruationsbindor i takt med musiken. Sist kom männen, med barn vid handen eller på armen. De sjöng ”Hymnen till Livskraften”, som handlade om möderneslandets gravida döttrar”.
Vill du veta hur det går för Mansligan? Köp boken här till det icke-existerande priset av 39 riksdaler!