Nu får det vara nog!

Har tagit mitt förnuft till fånga och vecklat ut mina vingar för att vandra vidare i livet. Tog och sa upp både jobb och lägenhet i samma veva efter många stunder av stirrande in i väggen och funderande. Nu känns livet helt plötsligt ljusare och framtidstron är tillbaka härligt!
Så mitt budskap denna vackra vinterdag är: Om en dörr stängs så öppnas alltid en ny.

Ikväll kommer min kära bror och ska förgylla våran helg med sin närvaro ska bli fantastiskt roligt. Några ideer om vad vi ska fylla upp helgen med?
Ola har helgtjänst i Nyköping så han vet ju hur han ska få helgen att gå. Det är ju tur att någon drar in pengarna..
Nå,vad händer i helgen då där ute i världen?

Efter två fina gåvor från min kära sambo vilka bestod av 1.En egen stjärna 2. Ett teleskop, så ska jag bli världsbäst på stjärnhimlen. Så nu vill jag veta allt ni kan om den och lite till så jag kan insupa eran kunskap och bli en stjärnallvetare.

Ha de!

Välkommen tillbaka!

Nu börjar det ju arta sig. Erase and rewind. Just nu lite i övermån då allt bara försvann bort i IT-projektens härliga hägringsland. Men det ska ordna sig så småningom.

Jag måste ju erkänna att jag inte var helt sanningsenlig i inlägget nedan. Som S så listigt anade. En sommardag, kanske i fjortonårsåldern, var hela familjen i Stockholm på lov. Promenerade genom den heta sommarstan, vadade genom butikernas trottoarutbud, lustfyllda och glassnöjda. Så plötsligt bara fanns den där, som en varm hägring: läderjackan. Hängande på en galge bredvid säkert femtio bröder och systrar.

Ett sjukt habegär överföll en liten kille som rodnade inom sig av krocken mellan mod och rädsla. Jag minns så tydligt hur lädret kändes mot huden när jag hakade av jackan från galgen. Hur nitarna rasslade mot spännena när jag krängde den över axlarna. Hur omöjligt varm den kändes i sommarhettan och hur fantastiskt fel det skulle vara att köpa en tjock läderjacka att hänga över svettiga kortbyxor.

Men framförallt var den hiskeligt dyr. Priset räknades i tusenlappar. Mjukglassar räknades i tiolappar. Och det fanns ingen som skulle kunna smälta hur mycket jag än gnällde. Så promenaden vidare blev av den bitterljuva sorten. Ljuvt var att nästan, nästan, ha ägt den koolaste jackan i hela världen. Bittert att doften av det nya svarta lädret aldrig lämnat mig sen dess.

Det blir fler bilder i fortsättningen. Tack vare flickr.com som plötsligt förenklat bildlivet så enormt. Det ser jag fram emot.

Favorit i repris

Klev som vanligt av tuben för att byta linje vid Slussen härom morgonen. Djupt begravd i Jan Sigurds fantastiska noveller kliver jag av och fram till trappan som leder upp från perrongen. Ned mot mig strömmar en flod av morgonmänniskor i full karriär. Speciellt en tjej har extremt bråttom eftersom hon tänker hinna med tåget jag just klev av och som just nu stänger dörrarna. Jag hinner se henne och tänka att precis en sån läderjacka med nitar och spännen ville jag ha, mer än något annat, när jag var runt fjorton år – sen smäller det.

Vi väjer åt samma håll och hon rusar rakt in i mig och jag studsar iväg åt sidan och in i någon främmande annan. Dörrarna sluter sig snabbt och tåget far iväg. Hon ser på tåget och tillbaka på mig. Väser fram ett iskallt ”jävla idiot” med stålhårda tunnelbaneögon och vänder sig nervöst trampande om. Då plötsligt, snäpper det till i skallen på mig.

Jag blir oerhört sällan arg, brusar så gott som aldrig upp, och blir jag det så är det på människor som jag håller kära (tyvärr), eller så är det på dumfyllan. Men nu blir jag ARG, kanske av rädsla, kokar igång och spottar tillbaka: ”Men är du helt slut i huvudet! Är det mitt fel att du kutar in i mig, ditt jävla stresspucko.” Adrenalinet sprutar ner i mina knän och Jan Sigurd skakar oroväckande i handen.

Men då slår blixten ned på riktigt. Stålhårda ögon blinkar till och jag riktigt hör hur det går ett vinddrag genom skallen på henne. Hon vänder sig mot mig, ser mig rakt in i ögonen, viskar ett snabbt och kort ”Förlåt”, lutar sig fram och kysser mig på kinden!

Sen går hon bara iväg. Med jackan jag ville ha mest av allt annat när jag var fjorton. Kvar står jag med adrenalinpumpen på övervarv och Sigurd i ett allt svettigare grepp.

Fan, om jag någonsin blir klok på människor. Mitt seghumör går inte att bara slå på och av så där. Vanligtvis slö i starten tar det en minst en timme innan stormen lägger sig och ångestångern sätter in istället. Men nu finns inget annat än att ta stegen uppför trappan. Fler strömmande människor avlöser de andra och jag trycker ned Sigurd i väskan för att koncentrera mig på andningen istället.

Jävla jacka. Varför bönade jag inte och bad tills morsan smälte och köpte mig en sån. Med nitar, spännen och bred svart läderrem runt magen. Då hade jag varit den koolaste katten i plugget – i minst en hel vecka.

Så har vi träffat knugen

Nicole, Brigitta och jag pälsade på oss finkläderna och åkte iväg till svenska ambassaden denna morgon glad i hågen. Inbjudan och frågan om vad man säger till kungen om man får tillfället att säga nåt överhuvudtaget låg var packade.
Åt ingen frukost eftersom jag vaknade allt för sent för sådan utflykter så frukosten bestod av en par glas skumpa och två köttbullar, dock inte lingonsylt.
Vi lyssnade till svenska skolans kör och sedan talade ambassadören om hur trevligt det var alltihopa och sånt. Sen var det bara att bilda kö till kungaparet och hälsa på följande personer i följande ordning: Ambassadörens man, ambassadören, kungen, silvia och till sist Leila Freivalds.
Innan kungaparet stod dock en man och en kvinna som sa nåt i stil med, säg gärna namet när ni hälsar. Jag började direkt fundera, mitt eller deras namn? Sen var det dags att hälsa och Nicole och Brigitta sa saker så som hej jag heter Brigitta och it’s nice to meet you och fick fina svar. Jag mumlade nåt och mitt namn och tittade ner i marken.

Sen åkte vi hem för Brigtta hade faktiskt feber och jag var mer dragen än mätt.