HighInHighValley

Idag var det ju sjusärdeles svårt. Melodikrysset. Sitter här med inte mindre än två ord kvar. Lodrätt 1 och vågrätt 11. Har du löst dem? Kan vi kanske byta mot någon annan våg eller lod?

Jag undrar hur det känns att vakna på morgonen och vara Maud Olofsson. Att vara enda kvinnan i en gubballians man varit tvungen att sälja sitt partis politiska själ till. Att backa i kärnkraftsfrågan, som varit Centerpartiets trognaste käpphäst i över trettio år, måste ha svidit. Ordentligt. Och hur de fick Fälldin med på färden är en gåta. Han måste ha fått tre gods i Norrland. Minst.

Mauds senaste kvasifeministiska förslag, att sänka skatten på ”hushållsnära tjänster” (tjusig omskrivning, förresten) för att minska kvinnors arbetsbörda är ett glasklart bevis för hur bakvänd den borgerliga alliansens ”jämställdhetspolitik” är. Maud säger: ”Detta arbete utförs idag av kvinnor.” Och vilka kommer att utföra det sen, när pigskatten blivit ett faktum? Ehum… (tänkatänka) jo kvinnor. Och möjligtvis underbetalda invandrare. Sannerligen en humanistisk såväl som feministisk insats.

Att rösta på alliansen som kvinna, eller feminist oavsett kön, är att skjuta sig i foten. Och jag har hört att det gör ont. Kanske nästan lika ont som att sälja sin själ till Reinfeldt för en ministerpost.

Jag borde skriva någonting som inte handlar om politik. Det är svårt. Man omges av den, ständigt, man spisar, andas, lever den. För mig har det kanske något att göra med att jag valt att rösta på ett litet parti. En uppstickare. Hela underdogperspektivet ryter tag i en med hull och hår och man försöker värva röster åt höger och vänster, till sist nästan utan att märka det själv. Så. Mer än det tänker jag inte säga om politiken – just nu.

Jag spinner i stället vidare på temat information.

Som hängiven bloggare läser jag ju också med stor iver andras bloggar. Och slås av hur olika de är, vilka funktioner de fyller. De specialiserade, som bara skriver om smink eller mode. Jag tröttnar på fem minuter. Måla-in-sig-i-ett-hörn-bloggar, om ni frågar mig. Men whatever floats your boat, och så vidare. Och så finns ju gnällbloggarna, som man gärna muttrar något om misantropi när man läser, men som ändå kan vara ganska belönande. Dock har min favoritgnällblogg, Singel – eller ”du är likgiltig och negativ” förändrat karaktär den senaste tiden. Varför? Hon har skaffat kille. Senaste inlägget handlade om gulliga djur (med detta vill jag inte säga att man per automatik blir ett pucko för att man råkar ha hittat kärleken. Se på mig, jag är kär – och smart. Eh.). Roligt att hon behållit namnet. Som om det blivit ett varumärke. ”Särbo” kanske inte genererar lika många läsare?
När man skriver i detta medium, som ju är svindlande offentligt trots att det kan te sig ytterst privat där man sitter med kaffemuggen och hamrar tangenter, smyger sig frågan på: vem skriver man för? Och när man börjar intressera sig för statistikverktyg, räknar läsare och till och med vet vilka de är, då kommer självcensuren tassande. Vad ska detta vara för något? En dagbok? Då krävs uppriktighet. En ventil? Risk för kverulansöverdos. En loggbok? Hur kul är det att läsa om vad någon åt till frukost.

När ska man begränsa sig? Ska man orka/våga trampa människor man känner på tårna? Eller är alla dessa frågeställningar bara ett uttryck för hybris?

Jag har inga entydiga eller kloka svar. Men skriver gör jag lik förbannat. Som synes.

Ovanstående rubrik är definitivt en mening som jag aldrig kunde se mig själv skriva i min levnads dagar. Jag upplevde MO som ännu en sporttokig fyrtiotalistsnubbe med hjärnan bedövad av allsvenska resultattabeller. Och härmed erkänner jag att det var fördomsfullt av mig. En nyttig läxa för mig som gärna talar vitt och brett om diskriminering.
Idag åtnjuter Mats all min kärlek och respekt – jag kan bara skylla på att jag var ovetande om vad som rörde sig i hans hjärna. Orättvist av mig! Han skriver insiktsfullt och drar oväntade men upplysande paralleller mellan fotboll och feminism.
Läs hans personliga och rörande F!-konfessionsartikel här.

Ibland förvånar människor en mer än vanligt. I lördags var jag och C på inflyttningsfest hos kära A, en kalasrolig tillställning med kareokesångtävling. När klockan blivit närmare 2 ville de flesta ta sig vidare ut i natten. Jag och C hängde på, men mest för att hitta en taxi till High Valley.

Så vi landade på Stureplan på bästa festtid med folkvimmel och fylla. Taxibilarna surrade som getingar i höstluften. En bil svängde upp vid våra fötter för att släppa av ett helt gäng glada kalasare. Så jag sticker fram huvudet för att fråga om den är ledig efter avsläppet. Men känner luftdraget av en ung kille, pullover och skjorta, fläskkotlettfrisyr. Han stormar förbi och hävdar högljutt att det är hans taxi och att vi får hitta en annan.

Styrkt av ett antal ginotonic står jag på mig och säger nej, nu var vi först o du får ta nästa bil. Att hitta en ny taxi då och där var samma sak som att vrida på huvudet. Men nej, nu var taxin hans och han kliver närmare bilen. Så jag kliver framför och säger nej igen. Trots att han måhända var huvudet högre så hade jag ju rätt. Även om det var en skitsak.

Men han ryar vidare om att han minsann vinkat in den och vi ska hitta vår egen bulle. Och då händer det. Han lyfter armen, lägger handen på min kind, smeker den långsamt och säger, med den mest nedlåtande ton jag hittills hört: din lilla, lortiga låginkomsttagare.

Plötsligt vet jag inte om jag ska skratta, skrika eller bara fortsätta gapa. I ögonvrån ser jag hans tjej som, himlande med ögonen, verkar vilja sjunka genom gatstenen.

Så, kanske med ett leende, i vilket fall med en stor portion medlidande i ögonen, upprepar jag mitt nej. Och han viker iväg, stegar därifrån och tillägger hånfullt att det ju var tur för oss att han vinkat till oss en taxi i allafall.

Tidigare på dagen var vi på Moderna museet och såg Jens Assurs fotoutställning om sin egen samtid. Vilket visade sig vara ett gäng polaroider på brats i olika ställningar, champagneflaskor och lite tokfylla. Jag läste någonstans att han hade kunnat ta dessa bilder då han hade en unik tillgång till just denna världen.

Som liten, lortig låginkomsttagare böjer jag därför mitt skitiga huvud för att själv fått lite tillgång och förbannar min olycka över att inte ha burit runt på en polaroidkamera i lördags natt.