HighInHighValley

Jag har varit en dålig skribent på sistone. Har fastnat i en kokong av pre-C-uppsatsstress som gjort att jag suger i mig all litteratur om ämnet jag kan komma över, så ofta jag kan och helst hela tiden. Samtidigt som jag läser en annan kurs som går ut på att jag ska läsa en massa litteratur hemma. Livet och skolan har liksom blivit ett, de glider ihop. Förmodligen eftersom vi sysslar med sådant som jag älskar att läsa även privat. Och det är ju härligt och bra på alla vis. Men det är väldigt lätt att snöa in och glömma bort att det finns en värld utanför litteraturvetenskapliga institutionen, också. Och frågor som faktiskt är viktigare än om Hélène Cixous är konstruktivist eller essentialist. Även om det kan verka väldigt viktigt då och där, i seminariets slutna lilla mikrokosmos.
Idag fick jag perspektiv på mitt insnöeri på ett ganska jobbigt sätt. Saken är den att jag har en ganska märklig och asymmetrisk relation med en gravt alkoholiserad tjej som hänger här i dalen. I princip går vår bekantskap ut på att jag frågar hur hon mår, vi jiddrar lite, hon tigger cigg och lånar min telefon ibland. Hon är yngre än jag och jag känner på något tafatt, maktlöst, systerligt vis att jag vill hjälpa. Men vet inte hur, och inte heller om hon vill bli hjälpt och hur jag i så fall skulle gå till väga. När jag ser henne aspackad och bråkandes, skrikandes på kvällarna går jag omvägar för att slippa bli inblandad. Feghet eller självbevarelsedrift, jag vet inte.
I förra veckan var jag på väg till plugget på morgonen och hittade henne ensam på en sten i parken med en öl. Frågade hur hon mådde och hon sade som hon alltid säger, att det var lugnt, och så vidare. Hade ringt på hos bästa polaren men han öppnade inte. Idag träffade jag henne igen. I parken, med en öl och en snubbe runt femtio i samma skick. Hon kommer springande och frågar om hon får låna telefonen. Hon vill ringa pappa. Hennes bästa vän har dött, trettiotre år gammal. När hon ringde på den morgonen vi sågs sist, berättar hon, var han redan död. Kompisarna bröt sig in via balkongen och hittade honom i en pöl av blodiga spyor.

Då känns det plötsligt lite meningslöst, det man lägger all sin tid och energi på. Allt som verkar så oerhört viktigt när man sitter med näsan i böckerna. Att göra sitt inlägg i den feministiska litteraturteorin, visst. Gör det att någon mår bättre? Och därute, tio meter bort sitter en tjugoårig tjej och super ihjäl sig. Jag vet inte om jag har något slags samaritkomplex. Men jag tror att det är jävligt nyttigt att få en slägga i huvudet ibland och inse att det man gör inte är så förbannat viktigt, ändå.

Och är tillbaka i storstan sedan snart en vecka. Det var tre hela dagar av stark livsförtröstan, skönhet och ro. Höstlöv som singlar ned mot en jorddoftande mylla.

Samt en stadig brakfylla. Då halva Hamra dånade in över den glatta altanen och tog plats vid hemmets lysrörsbelysta köksbord. Dukade upp allehanda medhavda drycker och diskuterade livets väsentligheter med den iver som bara höstmörker och annalkande vinter kan jaga fram.

Men mest av allt ett tillhåll med tystnad, kärlek och sprakande brasor i öppen spis. Och potatis. Men av surströmmingen blev intet denna gång. Nu tror jag årets strömming ska få ett år på sig att riktigt mogna innan någon ny burk öppnas.

Under bortavaron fick Stockholm ännu en gratistidning med ännu fler kolportörer i tunnelbanan som ivrigare än någonsin vill ge upplysning. Denna nya liknar mest en förkrympt variant av Aftonbladet och väcker ännu fler frågor om sin egen existens än de tidigare. Vad handlar det om egentligen? Medierna talar om ”att ta bitar av den stora reklamkakan” vilket översätts med dina och mina morgongrusiga ögon och fumligt bläddrande fingrar. Och en ”giganternas kamp” där den medieaktör som redan lyckats samla mycket flis i fickorna ska vinna och därmed kamma hem vulgärare högar med flis.

Eller är det, som någon skrev någonstans, något lite troll med att äga och driva tidningar. Som att samla juveler vars lyster skiner upp den egna kroppen. Ger den mer liv, rörelse och en upphöjdhet. Och tävlingen mer ett tunnelbanerace som i ägarnas ögon snarare tar plats på en olympiastadion än bland morgonstress och svettknuffar av nyduschade kroppar.

Nog. Tillbaka i storstan igen går jag och lägger mig.

och drar till Norrland och hackar potatis i stället. Japp, det är dags för eldprov nummer två. Surströmmingen klarade jag ju med bravur så nu är det bara att kavla upp ärmarna och jobba på. Härligt ska det bli med lite landsbygd! Jag har lyssnat på så mycket country de senaste dagarna att jag tror att hillbillyn inom mig känner sig bortglömd och lite ledsen. Nu ska det bli ändring på det. Om man är duktig har man dessutom blivit lovad jägarbiff på Finnmarksbaren.

På Lärarhögskolan pratas det ofta om att man bör ha ett antal teoretiska ”glasögon” att välja mellan. En del pratar om välfyllda verktygslådor. Poängen är väl i alla fall att man ska kunna byta perspektiv då och då. En sympatisk tanke, om än bestyckad med onödigt löjliga metaforer.

Det har jag tänkt på idag, när jag suttit och skrivit hemtenta i litteraturvetenskap. Uppgiften bestod i att analysera tre litteraturvetenskapliga analyser som alla behandlade Edgar Allan Poes texter. Var och en med olika perspektiv. Och det slår mig att det verkar som om ju mer inläst man blir på ett ämne, desto smalare man blir, desto dummare blir man också. Att se på allt genom en marxistisk, psykoanalytisk, konstruktivistisk, eller till och med feministisk liten strut förminskar livet. Och framför allt konsten.

Jag blir bara trött när jag läser Walter Benjamins paralleller mellan arbetare vid löpande bandet och gatulivet i London. Vi är alla offer för ideologiska maktstrukturer. Viljelösa offer. Eller när Shoshana Felman argumenterar att Poe faktiskt inte visste själv att vad han egentligen skrev var en allegori över psykoanalysen. Lacan på pricken. Eller när Brander Matthews skriver att Poe faktiskt var en sann upplysningsman som aldrig skulle skrivit en bokstav om inte Voltaire funnits. Ja, oavsett vilken tes man har torskat på. Ju högre man klättrar i forskarvärlden,desto mer tunnelseende verkar man få. Jag lutar mer och mer åt att tro att intelligens är att kunna tänka på många olika sätt.

Det tänkte jag också på då jag läste recensionerna av Farväl Falkenberg som jag äntligen såg i söndags. Någon recensent försökte vara lite påklistrat PK och anlägga ett genusperspektiv. Det är så oerhört irrelevant för filmen hur många tjejer som är med. I och för sig bestod Expressens genusanalys mest av ”det var inte tillräckligt mycket pattar” men det spelar faktiskt ingen roll. Ett seriöst genusperspektiv hade heller inte varit relevant. ”Är alla i Falkenberg smygbögar?” löd slutsatsen. Kvällspressen har alltså slutligen förlorat även sin sista gnutta självrespekt, som jag nog tyckt att kulturredaktionerna ändå stått för. Se filmen, säger jag helt enkelt, utan att peta in den i något annat fack än att den är vacker, mångbottnad och sitter som en smocka i magen och en sorg i hjärtat flera dagar efteråt.
Konst handlar om att berätta historier. Tack och lov finns det åtminstone en sfär kvar där man inte kan förenkla och förminska allting genom att anlägga diverse trånga teoretiska perspektiv. Även om det försöks flitigt. Kulturen är Gud. Et l’art est libre.

Nu ska jag dyka ner i en flaska Amarone och en hel hög med ostar. Javisst lever jag som en moderat. Jag har en hel låda med perspektiv. Men livsnjutarglasögonen låg högst idag.

Jag tittar på Idol. Nej, jag suger i mig Idol just nu. Vet inte vad som riktigt hände. Troligen är det ren och skär lokalpatriotism. För Cissi Ramsby gick ju vidare till finalen! Cissi Ramsby från Järvsö, som slänger runt scenen med en ohämmad naturlighet och en röst som faktiskt ger knottror i soffan.

Vore att rösta inte så synonymt med att betala Clabbes lön så skulle jag också ha röstat. Men att bidra till den mannens räkmacka är inte min kopp te. Milt utryckt.

Så jag gick ut en sväng på internet. Och hittar släktbandet mellan Nina Ramsby och Cissi (kusin med mamma), förstår att jag känner hennes syster lite och att får veta att hennes favvodrink för tre år sen var rom o cola. Vid den tiden hade hon också gärna yxmördat Justin Timberlake och definivt varit i knytnävsslagsmål.

Vilket får mig att tänka lite på hur vi lämnar delar av oss själva över hela internet för sökmotorerna att samla in och spara för evigt. Det finns något vackert och spontant över det.