Författarens död? en återuppväckelse av ämnet, eller inte vet jag

Har ivrigt väntat på att ge mig in i denna upplivande debatt om litteraturens sanna röst. Eller ”en text är en text är en text” som C skrev i kommentarerna. Och min vinkel dök upp i en notis i dagens Metro: ”James Frey ersätter lurade läsare”.

I korthet handlar det om att den av Oprah hyllade och utvalde James Frey LJUGIT när han påstått att den roman han skrivit, och som utvalts av nämnda O:s bokklubb, faktiskt inte är helt SANN. Vissa delar har han helt enkelt sytt ihop efter eget huvud, troligen för att göra den läsbar överhuvudtaget.

Så då rasar Oprahs tittare och fräser lögnhals och fultratt om varann. Varpå förlaget och Jamie bestämmer att det går att få pengarna tillbaka om läsarna skickar in en försäkran om att de inte köpt boken om de vetat att vissa delar faktiskt var LJUG.

Publikationen som står för avslöjande heter The Smoking Gun och här finns en sex sidor lång artikel om hela storyn, som jag faktiskt inte orkat läsa.

Min tanke är snarare, när läste någon senast en självbiografi av anledningen att ta del av sanningen, hela sanningen och…ja du fattar. Det är snarare ännu ett exempel på att det är dags att bli lite mörkrädd för landet som applåderar när presidenten säger att landets underrättelsetjänst faktiskt har egna fängelser lite här och var där de gillar att internera folk, speciellt de med skägg och en annan religion.

To choose…

Igår råkade jag av en slump på min störste idol inom svensk politik, Birger Östberg, riksdagskandidat för F! med bakgrund inom Jämo och som medarbetare åt Gudrun Schyman under hennes tid som partiledare för Vänsterpartiet.

Han tipsade mig om att han debatterar män och jämställdhet med Kalle Larsson (v) på restaurang Street vid Hornstull ikväll klockan 19:00. Alltså ett ypperligt ställe att inta dagens fredagsöl på. Kom dit!
Särskilt om du som jag känner dig aningen förvirrad kring vad du ska prioritera på valdagen. Är det någon idé att rösta på F! om de inte kommer in i riksdagen? Och hur stor är chansen att de gör det? Ska man rösta på Mp fastän man inte tycker att de prioriterar jämställdhetsfrågan tillräckligt? Eller ska man rent av taktikrösta på vänstern för att de inte ska åka ur riksdagen? Utan deras mandat blir det nog svårt att undgå ett borgerligt maktskifte. Och är det något jag är säker på så är det i alla fall att jag inte vill se Lars Leijonborg som justitieminister, Jan Björklund som skolminister och Kristina Axén-Olin som ohotad drottning av Stockholm. Huga.

Hoppas alltså på lite klarhet i frågan efter kvällens tilldragelse. Hoppas vi ses där!

Och förresten; eftersom F! finansieras ideellt än så länge så har de inte möjlighet att distribuera valsedlar till alla lokaler. Är du sugen på att rösta på dem så beställ röstsedlar via hemsidan! Länken finns längre upp i texten.

Ruskprick

Jo, nu är hösten här. Lite regn, en del rusk, vinden far i träden. Lite feber. Lite tycka-synd-om-sig-själv-varning. Och mycket självstudier.

Tur att det finns en massa bra saker att förkovra sig i. På hösten bara regnar det efterlängtade skivsläpp, böcker, konserter och teaterföreställningar över en. Som om någon god kraft inser att här krävs det kollektiv terapi. Mot mörkret.
Man kan till exempel krypa in i en skön turkisk nostalgifamn genom att bjuda sin älskade på middag på restaurang Merhaba.

Eller stoppa in sig i en röd filt och skruva upp ’Lloyd, I’m ready to be heartbroken’ med Camera Obscura på hög, hög volym. Ikväll gör jag nog båda.

Kverulansen – den folkliga religionen

Kan man kverulera över kverulansens utbredning? Ja, tydligen. Jag verkar ju göra det här.
Du vet att du gör det. Jag vet att jag gör det. Alla gör det. Gnäller. Men nu känns det som om det kollektiva gnälleriet har nått en absolut formtopp. Kanske har det med valrörelsen att göra, kanske med alla skandaler av mer eller mindre allvarlig art. Kanske med höstens ankomst och semesterns obevekliga avslut. Därom kan vi bara spekulera.
Vad jag däremot tycker mig kunna konstatera är att människor sällan gnällt och förfasat sig så mycket över saker som nu. Och vad baserar jag denna slutsats på?

Klassisk empiri. Av något ovetenskaplig art, men ändå.

När man åker kollektivtrafik i Stockholm kan man ju inte värja sig mot alla samtal som pågår (mobiltelefonförbudet – denna trivsamma trivselregel – till trots). Och vad talar mannen och kvinnan på gatan om? En mängd olika saker. Men det finns en gemensam nämnare.

Det gnälls. Och gnälls. Och gnälls. Som om det vore den enda ideologi som är konstant och trygg nog att klamra sig fast vid. En gammal fin trotjänare. Lika folklig som Lasse Berghagen. Utan partiprogram.

Eller man kanske snarare ska kalla den ett enfrågeparti: Allt är skit.

Sossarna har misslyckats. Det är för trångt på tunnelbanan. Ungdomarna är bara intresserade av våldspornografi. Lika bra att emigrera. Det här känns ju inte som Sverige längre. Och så vidare. I evinnerlighet.

Jag drar en hemlig suck av lättnad att inga nya Bert och Ian dykt upp på arenan. För med den missnöjeskultur som råder för tillfället skulle de på egen majoritet i ett nafs.

Gör något konstruktivt i stället, för fan. Skriv ett gnälligt blogginlägg, vetja!