HighInHighValley

”Den var som en liten sik i formen”, berättar han på telefon. ”Nu kommer du att skratta på dig, men…”, inledde gubben historien som jag inte kan låta bli att dela med mig av. Utan att fråga. Men jag bara måste. Du vet att jag måste.
Min bror (och ledstjärna) tog nämligen fru och barn och vännerna på en fyradagarstripp i hyrd husbåt uppför floden. Han berättade på telefon dagen innan trippen:
”Jag ska ta med mig en packe av finölen jag bryggt i garaget.”
Ett sexpack?! frågade jag upprört. Var det inte FYRA dagar du sa?
”Nej, en låda”, förtydligade gubben. ”Och kompisen tar med sig två av sina. Sen ska vi förbi spritbutiken en sväng innan också. Till tonic behövs ju gin.” (Spritshoppen som har drive in-service i landet därnere för er som inte visste…jojo, Anitra vi har en väg att vandra tillsammans ännu. Tydligen utan Göran numera.)

Och hans bror (det vill säga jag) blir lugn. Livet på sjön är ju livet på sjön och att fiska är att fiska.

Så idag, på värstaste skiteftermiddagen, ringer han för att berätta om hur livet var på båten: livet i solen, livet på kvällarna, livet över middagsgrytorna och hur gott den smakade: soliga finölsippen på nyskurade ekdäcket. Och hur det ankras, flyts runt, styrs lite lättjefullt och slängs krokar i vatten och hur plötsligt! När han ska kroka av en liten (förliten?) sikliknande fiskusling, den fastnar med tänderna i skinnet på lillfingret. Lätt hänt. Men det som händer sen.

”När fisken får smak på blod, då börjar den stortugga, käften smäller som en kulspruta! Tuggar i sig lillfingertoppen hur fort som helst.”

Min bror (och ledstjärna) får råpaniken, med en hand på väg att bli upptuggad och svald av en tio centimeters siklöja, den andra hållandes spöet med kroken, ser han inget annat råd än att tugga tillbaka. Gapar upp och biter tag över huvudet på fisken som omedelbart stendör och släpper taget.

Och visst skrattar jag på mig. Ännu en skiteftermiddag räddad i sista sekunden.

Sen berättar han om hur kompisen fått ännu en stackars, siklöje-piraya på kroken, för visst slog de upp mördarfisken i medhavda fiskeboken, och hur, när han skulle visa den för min bror, fiskjäveln högg rakt ut i luften efter brorsan. Den har korn på gott blod, må jag tänka, nu så här över vinglaset, hemma på kammarn.

Fredagar avslutas bäst om jag får poppa hem med (minst) en ny skiva i ipodden. Skvalar bort tunnelbanestress, fredagsskyndande människor och släpper på veckoventilerna för att trycket ska minska en aning. Huvudet tungt och lätt samtidigt som öronen får ringa av nya slingor, låtar, bitar och stämmor.

Och idag blev det, efter – ja jag erkänner: en rätt lång väntan, Raymond & Marias ”Hur mycket jag än tar finns alltid någonting kvar”. Lite oroligt lät jag den rinna ned från Itunes store ned i ipodden. Oroad för jag förstod inte singeln ”Storstadskvinnor faller ned och dör”. Det lät för opersonligt och för icke-omedelbart när jag jämförde med den förra skivan. Skivan som fick mig att lyckligt leende gå och handla kött i stora lass: skära, snitta och steka, fortfarande med stort leende och gungande huvud. Och det som fick mig att bli sådär extra exterglad var ju texterna. I kombination med det gladpoppiga, stämsångiga och gitarrkompande ljudet. Gjorde min hel helg, jag svär! Så enkla, stiliga, rimmande och snyggsötironisk(meninteallsironi)roliga texter med poänger. Jisses anåda.

Så när jag slår upp Stockholm City i veckan och läser rubriken ”Det går åt helvete i texterna” i recensionen av skivan blev jag ju minst sagt orolig. Snabbläser mig ned till Annah Björks byline.

Men, nu måste jag berätta för dig Annah, du fattar ju inte.

När du skriver ”För sedan när är någon intresserad av hur less en färgglad, tedrickande kofta är på sitt vanliga medelklassliv i stan?” måste jag stå upp och ropa JA! Vi är rätt många som sitter omkring i våra medelklassliv, drickandes te (allt oftare rödvin) och dagligen slås av frågor som varför vet jag egentligen var prins Carl-Philip bor. Som undrar varför vi egentligen står kvar i kön. Som undrar varför storstadskvinnor faller ner och dör och som helst av allt vill ta någons hand och hålla den hårt.

Det du kallar ”iskall attityd” tycker jag är en sober enkelhet i texterna och framförande som blir imponerande, smart och oerhört hjärteskärande. Återsamhet övertydlighet som ger knivsuddskarpa rysningar i ryggen.

Så är det lika bra som första skivan? Blir det någonsin lika bra som första skivan?! Nej, just det.

Vi gillar henne ännu mer idag: Cissi Ramsby. För idag slår vi besöksrekord på trogen.com. Just nu räknar vi 340 nyfikna ögon som nagelfarit våra sidor efter hett material om den sköna Järvsö-bönan. Allt tack vare Google och deras rankning. Få se var det slutar. Kan inte låta bli att dela med mig av lite godis ur lokaltidningen om världens bästa idol:

Cissi har nämligen varit på blixtvisit på hemorten, rapporterar Ljusdals Posten. Hon träffade ”släkt, vänner och kompisar” skriver tidningen, över en middag för 25 personer på restaurang Järnvägs.

Dessutom fick mormor Ingrid finbesök. På frågan om vad hon tycker om att barnbarnet blivit popstjärna svarar hon: ”Det är precis min stil, det.”

Artikeln toppas också med skönaste bilden på mormor och Idol-Cissi.

Sådär. Få se om vi kan slå vårt rekord igen under morgondagen.

Så avgick då slutligen vår pinfärska nyliberala kulturminister. Knappast oväntat. Vad jag tror har tagit mest stryk av senaste veckans avslöjanden är dock prefixet nya framför Moderaterna.

Underbetalda filippinskor, förakt mot public service och smitning undan förmögenhetsskatt etcetera känns inte alls särskilt nytt i borgerliga sammanhang. Nej, snarare unket välbekant, adelspruttigt och överklassförmätet. Att Stegö-Chilò tydligen kallat Reinfeldt för ”klassförrädare” i en kommentar till Moderaternas nya inriktning (innan hon tackade ja till ministerposten, ja) ger en lätt komisk bismak till hela eländet.

här kom ett sandigt rufshuvud upp igen och kisade ovant mot höstljuset.

Helt i enlighet med världens gång har det ju hänt en massa saker under min bloggfria period. Vi har fått en ultrareaktionär kulturminister, till exempel. Efterträdaren på Timbro har hörts säga att ”den bästa kulturpolitiken är ingen kulturpolitik alls”. Och man får väl anta att fru Stegö-Chilò är av samma uppfattning. Men läs Bakelits inlägg i stället, han är mindre bitter och det innebär säkert en skönare lässtund.

Nej, jag tänkte för ovanlighetens skull i stället koncentrera mig på det av mer behaglig art som hänt. Fredagen innebar ju faktiskt premiär för vårt vida omtalade matlag. Receptet lyder som så: enkel men god mat i sällskap av goda vänner och goda viner som man själv tar med. Och så turas man om att bjuda hem. Vilket i praktiken innebär att man äter borta, gott och gratis med sköna människor en gång i månaden och en bättre idé har jag sällan hört talas om. Premiären tilldrog sig i High Valley och var precis så skön som vi trodde att den skulle bli. Avslutningen skedde i soffan med svenska karaokefavoriter på DVD. Någon dirigerade med en skruvmejsel medan vi andra skrålade av hjärtans lust. Om finska tanten klagade så hörde vi henne i alla fall inte.

Och ja, herr G och ni andra, det var ju ettårsjubileum också. Jag och min älskade har kilat stadigt i ett år. Sviterna av fredagen var ganska påtagliga – men kärlek i soffan är också kärlek. Av en god sort. Och Barolo blev det, och oxfilé. Och kärlekens egen kvintessens mousse au chocolat.

Tack vare världens finaste M är jag numera öm vårdarinna av en alldeles egen, sprillans ny och gnistrande rosa liten Ipod. Som jag fyllt med de mest underbara saker, naturligtvis.

Popprinsessan och monsieur J, blir det hälsingländskt/västmanländskt nästa gång månntro?

Nu tillbaka till studierna. En roman om dagen är bra för magen. Idag blir det Breton. Och jag menar dessvärre inte kexet.