HighInHighValley

Igår såg jag vintern koppla greppet om Stockholm. Ovanifrån. Från Teaterbarens panoramafönster följde vi flingorna och människorna som stretade mot vinden på Sergels torg. Till slut syntes inte de svartvita rutorna längre. Tanter med käpp stannade en stund och pustade. Och tonåringarna bombarderade varann med årets första snöbollar. Det kändes bra på något sätt, att välkomna vintern ur ett fågelperspektiv tillsammans med sina vänner. För att sedan halka hem på gummistövelsulorna, rakt in i en varm famn och rykande gulaschsoppa.

Jag har gömt mig under täcket ett tag. Med mina böcker. Ständigt dessa böcker. Ska man behöva bli folkskygg bara för att man studerar? Nej. Så idag struntade jag i att vara så in i helvete duktig och gick med goda syster och hennes lillpilt på pulkpromenad i stället.

En sak som värmer nästan lika bra som gulasch och kramar mot snålblåsten är Regina Spektors nya skiva. Jag unnade mig att gå och bläddra en stund på Pet Sounds igår, i stället för att ladda hem. Ruskade av mig snön och bestämde mig för Begin to hope. Hon är för mig vad Raymond & Maria är för M, misstänker jag. Lika enkel som kristallklar vardagsfilosofi som gör livet lite, lite enklare att förstå sig på. Med sköna varietévibbar, ibland elektronikaflirtar och till och med lite sång på ryska. Som borjstj i magen, fast i öronen.

This is how it works / You’re young until you’re not / You love until you don’t / You try until you can’t / You laugh until you cry / You cry until you laugh

Precis så enkelt kan det vara. Om man tror Regina. När jag känner mig mera höstdeppig och förvirrad (klena nerver, antar jag) sätter jag på Camera Obscura och fnissar lite till I should be suspended from class / I don’t know my elbow from my ass. Så kan det ju också vara. Så får man bestämma själv om man vill skratta eller gråta åt eländet.

Helgen kunde inte har varit bättre. Soliga höstpromenader, finmiddag hemma-hos på Kungsholmen och ärtsoppa med varm punsch till söndagsavslutning. Och som grädde på medelklassmoset en konsert med klassisk musik i Andreas-kyrkan. Du vet den som har stenskyltar på fasaden där det står ”Var inte rädda – Jesus”. Vilket ju är sympatiskt. En påminnelse om hur det är att leva.

Konserten (som faktiskt var alldeles för kort) innehöll en del Mozart ”Symfoni nr 31”, en del C. Saint-Saens ”Havanaise” och en del B Britten ”Soirées Musicales”.

(Googlar på Havanaise för att få en ledtråd och hittar: ”Vi söker en Bichon Havanaise hane att para våran tik med. Hon heter Dancing Docks Smilla…”, men jag vet inte…)

Det är som en utomjordisk upplevelse att gå på klassisk konsert. I inledningens Mozart slöt jag ögona bara för att en tant i publiken gjorde så och för att det såg så serent ut. Långsamt gled jag iväg till sömnens tempel och plötsligt liknande allt mer en meditiationskurs från gymnasiet än något annat och jag fick tvinga upp ögonen för att inte trilla över räcket. Kroppen är så utskämd på rock´n roll och okrångliga vers, refräng, vers, refräng, litet stick, vers igen.

Och så blev det ju också dags för solo. Och soloviolinisten klev fram nickande till applåderna, och rev av underbarnet Saint-Saens mystiska skapelse. Med fingrar som eldtungor, hungrigt slickande träet i fiolhalsen. Latinamerikanska rytmer blandades med urtoner höga som fjäll och kalla som tundran. Och bitvis kändes det så samspelt. Orkesterns färggranna fjäderkropp och solistens dansande språng upp och runt i ett kalksprucket kyrktak.

Till ”Soirées Musicales” var vi plötsligt tillbaka i en gycklartät manege där snedsprång och krumböjelser var omedelbara och närvarande. Nu var orkestern ett klockspel av små zigenska uppenbarelser, stående på rad i färgrika flockar.
Det är bra skönt att tvätta bort lite av rockyta och idolglans ibland. Och görs det med ärtsoppa i magen och ett par öl med konsertmästaren efteråt är det så mycket bättre.

Lövblåsemånaden är strax över. Så ock sommartiden som i natt blir ett minne blott. Det är dags att sätta tillbaka grillen, skriver DN. Så klurigt och bra.

Nu är det en liten, liten visky med eftermiddagskaffet. Värmer fint efter timmespromenaden i Högdalens mer gömda hörn och kanter. En lördag av oändlig stillhet och frid. Slarvade förbi Vantörs kyrka och fick en impuls att kliva in. Men vi tog sikte på korvmojjen istället. Också där en sorts inre frid.

Sen bjudmiddag på Kungsholmen. Åse trettitvåtums tv:n över kanten av vad jag gissar en dignande tallrik av munvattenlockande godsaker. Och ett gott vin. I glada vänners lag. Kanske en liten grogg till kaffet. Se där ännu en frid.

Måhända det är dags att hala fram strykjärnet för att räta ut finskjortan en aning. Men först: byta låt. Till ”Du letar i bilen” med R&M. Som stilla, utan åthävor, men med ord rakt upp ur vardagen, ger uttryck till den stilla frågande vardagsrealistiska längtan efter någon liten mening eller mål. Och bara genom att ljudande krypa in själen skapar lite lugn och självmedvetenhet. Lite gemenskap och lite styrka. Lite glädje i glappet.

Det tog nästan trettio år för mig att fatta vilken bra författare Moa Martinson är. Namnet gled förbi i skolan, på gymnasiet någon gång. Jag ryckte mest på axlarna. Svensk eländesrealism, hur kul verkar det? tänkte jag väl. Och läste Kafka i stället. Sånt får större kredd i gymnasiet.

Hemmavid var det konstigt nog ingen som försökte få mig att läsa Moa heller, där stod snarare Clara Zetkin i bokhyllan (C Zetkin som jag för övrigt fått mitt vackra förnamn efter, delat med min gamlamormor). Och jag fattade inte alls att Moa Martinson är minst lika kool som hon. Hennes svenska motsvarighet, om än mer vid pennan än på barrikaderna. En oäkting, som det så fint kallades på den tiden. Autodidakt. Fem barn. Som ordnade syndikalistiska möten vid köksbordet. Och började skriva på allvar vid 43 års ålder. Första boken Kvinnor och äppelträd blev refuserad i fem år innan den äntligen antogs.

På universitetet diskuterar vi om dessa realistiska författare ”förtjänar” att kanoniseras. Därför att de skriver om realism, vardag (när den manliga litteraturen handlar om livets villkor på ett mer metafysiskt plan?). Däremot är det inget snack om att exempelvis Virginia Woolf ska ges en plats i kanon. Modernism är finare än realism. Mera svårskrivet? Kanske. Mera svårtillgängligt? Ja. Men finare? Den sortens kategoriseringar känns rätt äckliga.

Och att kalla Moa för särartsfeminist (det är det fulaste en feminist kan bli kallad av en annan i dagens diskursklimat), är ju bara fånigt. Hon gav kvinnor huvudrollerna i sina romaner. Detta var i begynnelsen av kvinnorörelsen och absolut radikalt. Varför diskutera vilket feministfack hon skulle petas in i med dagens mätinstrument? Nu är nu och då är då. Var sak på sin plats.

Men poängen med det här inlägget var varken att bli gråtmild över hennes egen arma uppväxt och tragiska liv, eller att sväva ut i något brandtal över realismen. Utan helt enkelt att poängtera hur fantastiskt hon skriver och ödmjukt be er att läsa ovan nämnda roman om ni inte redan gjort det. Också för språkets skull. För det är så tajt, så ekonomiskt, så välformulerat, så sylvassmart och humoristiskt. Jag njuter av varje rad. Särskilt när M läser högt på magisk sagohälsingländska.